Begravning..

Jag är lite orolig nu inför begravningen som är om lite mer än 4 timmar. Det jag är orolig över är nog mer min reaktion i kyrkan. De senaste gångerna jag varit i kyrkan har varit på bröllop och jag har inte haft en möjlighet att hålla tillbaka tårarna. Så fort orgeln börjat spela så har tårarna börjat spruta. Och det har verkligen varit så att de har sputat, inte en tyst stilla tår som rinner ner längst kinden här inte. Vet inte vad det beror på, men jag tror att det är för att jag alltid är så nära mina känslor nu för tiden. Idag är det en begravning, då är det mer accepterat att gråta rätt ut, men jag kan inte göra det idag. Idag måste mina tårar vara små och tysta. Jag är där för att stötta Daniel som förlorat sin älskade morfar, jag vet hur tungt han tycker att det är... Och jag vill stötta Birgitta som förlorat sin pappa och jag vill stötta mormor Stina som förlorat sin man. Jag vill vara stark idag. Jag vill vara axeln att luta sig mot. Sen kan jag låsa in mig i badrummet när jag kommer hem och bryta ihop för mig själv, men idag ska jag försöka att blockera mina känslor. Något som jag i flera år försäkt att inte göra. Men jag känner att jag måste stänga av hela känslosystemet idag för att orka med, bara för några timmar. Vet jag fortfarande hur man gör?

Jag har bara varit på en begravning tidigare, min mormors. Då svalde jag alla tårar jag hade inom mig. Kan än idag komma ihåg hur det riktigt värkte i halsen för att jag bara svalde och svalde alla känslor. Jag ville inte gråta för min mammas skull. Jag ville att hon skulle få vara fullt närvarande under begravningen utan att sitta och oroa sig över att jag satt och grät. Jag tror faktiskt det var första gången som jag på riktigt stängde av mitt känslosystem. Det fungerade ju, så därför kom det att hända så många gånger mer sen när jobbiga saker hände. Jag kommer inte ihåg hela min mormors begravning egentligen, det är mer som att jag har bilder i huvudet av den. Och jag kommer mer ihåg hur mina tankar gick än vad som faktiskt hände där inne i kyrkan.

Min mormor var väldigt sjuk den sista tiden, i cancer. Jag kommer ihåg sista gången jag träffade henne, på sjukhuset... jag vågade inte prata med henne och jag klarade inte av att se henne så dålig och valde istället att lämna sjukhussalen. Jag kommer ihåg att mamma blev arg på mig för att jag inte pratat med mormor, men jag kunde bara inte.
Några dagar senare hade min mormor bett en sköterska om att få röka en cigarett. Mormor kunde knappt röra sig vid det här tillfället och sköterskan körde in henne i sin säng in i ett rökrum. Hon tände hennes cigarett, och gick därifrån. Vad som hände sedan är inte riktigt klart, men förmodligen tappade mormor cigaretten och kunde inte få upp den igen. När brandkåren kom stod det en meter höga lågor från hela sängen. Mormor överlevde. Hon dog dock några dagar senare av sina skador... Hon skulle ha gått bort inom kort i alla fall av sin cancersjukdom, men det som hände henne.... det är hemskt.
När jag satt där i kyrkan på begravningen fick jag hela tiden bilder i huvudet på hur hennes kropp såg ut där i kistan. Dessa bilder kan än idag komma upp i mitt huvud. Jag har ingen aning om hur hon var efter branden, och jag tror inte jag vill veta heller. Jag vill minnas min mormor som den underbara människa hon var. Jag vill minnas henne som den som köpte lakritspipor till mig innan maten när jag var liten fast hon inte fick, jag vill minnas hennes hesa skratt, jag vill minnas hennes kramar hon alltid gav mig... Jag vill minnas henne som världens bästa mormor, precis som hon var! Och hon älskade mig över allt annat, precis som jag älskade henne...