Bitterfittan

Ännu en kall höstdag har startat, idag regnar det också. Jag har startat ett försök till att lyssna på min första ljudbok, vet inte om det är något för mig, men man kan ju alltid försöka. Det är Maria Svelands "Bitterfittan" som kommer ur högtalaren. Har velat läsa den länge, men har inte ro att sitta still. Så nu kan jag ju i alla fall städa och ha mig samtidigt som jag "läser". Kanske är detta ultimat för mig just nu?

England

Om 11 dagar är det dags för England. Jag är väldigt splittrad i min känslobank angående den resan. Å ena sidan ska det bli en fantastiskt upplevelse som jag kommer att bära med mig hela livet. Å andra sidan vet jag att 23 dagar är väldigt lång tid att vara hemifrån. I mitt hem har jag min trygghet, där kan jag alltid slappna av och jag vet att jag alltid har tillgång på mina nära och kära. Jag kommer förmodligen gråta mig till sömns ett antal nätter, i alla fall om jag känner mig själv rätt.
Det är skrämmande att åka till ett främmande land, inte veta vart man ska bo, inte veta så mycket om jobbet, inte känna en människa och inte ha sin trygghet. Jag vet egentligen inte vad det är jag ger mig in på, men jag hoppas att det i slutändan ska vara en bra upplevelse med massor av fina minnen.
Vi kommer att jobba 14 timmar om dagen, 7 dagar i veckan, så förhoppningsvis kommer jag inte ha så mycket tid att ägna mig åt min hemlängtan. Men tack och lov för mobiltelefonen. Laptopen ska också med i hopp om att det ska finnas tillgång till Internet. I annat fall så ska jag ändå se till att fylla datorn med massor av film som jag kan förströ min lediga tid med.
Vad jag hoppas mest på inför resan, just nu, är att jag ska få ett enkelrum. Jag hatar att dela rum med människor som inte är min sambo :) Jag vill ha mitt eget, där jag bara kan vara.

Höstmörker

Djupt nedgrävd i mina egna tankar. Är det den mörka hösten som gör dig påmind? Jag tänker på saker som jag inte haft i mina tankar på länge, minnen som kommer tillbaka till mig som om dom utspelade sig igår. Jag fastnar i min egen värld och bli okontaktbar. Då är det skönt att sitta här, ensam i en tom mörk lägenhet och bara vara. Ingen tv, ingen musik, inga bilar som kör ute på gatan och inga grannar som springer i trapphuset. Bara ren tystnad. Jag, ensam i ett nedsläckt rum, nerbäddad i sängen, med endast datorn som sällskap. Datorn säger ingenting, den låter mig prata. Jag kan sitta här och prata konstant utan att få ett enda motargument eller en enda fråga. Bara ha den här egoistiska envägskommunikationen med mig själv.

Projekt oro

Jag läste i en bok igår som handlade om kognitiv beteendeterapi mot oro. Det var läskigt. Kändes som att många delar i boken handlade om mig. På pricken. Jag oroar mig för allt och alla hela tiden. Och det är inte på ett bra sätt. Men det var värre förut, då hade jag ständigt katastroftänkande (tänk om båten sjunker? vi dör i en bilolycka? jorden förintas? etc. etc.), nu är det mer vardagliga saker. Men efter att ha läst i boken förstår jag att det verkligen inte är hälsosamt. Så nu går jag in i en ny personlig utvecklingsfas: projekt oro kallar jag det. Jag ska ändra mitt tänkande, bli av med alla infekterade tankar som bara förstör för mig.

Jag brukar få bilder i huvudet om saker som kan hända. Om vi åker bil kan jag tvinga Danne att ta en annan omväg bara för att jag får för mig att vi kommer krocka om vi tar den korta vägen. Om Danne struntar i det och det ändå inte sker en olycka kan jag inte se det som att jag hade fel i min tanke, utan att vi istället hade otrolig tur som klarade oss. För ett par veckor sedan sa jag till Danne att sakta ner med bilen för att det kan komma en älg på vägen. Ett par hundra meter längre fram stod det plötsligt en älg där bakom en kurva. det andra då kallar för slumpen känns inte alls som någon slump för mig. I förrgår sa jag att han skulle sakta ner igen för att det kändes som att det kunde komma ett rådjur ut på vägen. Ja, minsann, 2 minuter senare kom rådjuret. Men jag blir nästan arg när det sker när jag säger det, för hur ska jag då få bort tankarna, i dessa fall har de ju inte varit meningslösa?

Jag har inte körkort. Förklaringen till detta är som följande. Någon gång för länge sedan fick jag en bild i huvudet där jag dog i en bilolycka där jag körde. Nu vågar jag helt enkelt inte. Jag vill inte köra ihjäl mig!

Ja, jag är nog lite väl vanskapt i huvudet ibland. Och ja, jag vet att jag tänker för mycket.

Det var då det

När jag försökte ta mig bort från min ångest och ur min depression var det tur att jag hade min Daniel. Det var nog under sommaren 2005 som jag gjorde störst framsteg. Någon som inte själv varit i samma sits kan nog inte förstå hur det är att inte våga gå ut från sitt hem, att kräkas vid tanken på att stå i en kö eller att sitta för länge i en bil. Dessa saker var enorma för mig just då, ett tag trodde jag aldrig att jag skulle kunna lämna lägenheten igen.
Det Danne gjorde för mig då var helt fantastiskt. Han satte sig ner med mig, ett block och färgpennor och gjorde upp mål för mig. Vad vill jag göra innan sommaren vad över? Vad ville jag klara av? När jag skrev listan så kändes alla mål alldeles för långt borta för att kunna klara av. Och den sommaren klarade vi heller inte av alla, men jag kom en bra bit på vägen mot att börja vinna tillbaka min egen självkänsla. När jag gick igenom alla gamla fotografier hittade jag faktiskt en bild på listan som vi gjorde:

Åka till Tuna Park... Sova över hos Danne... Åka till Ikea... Tälta... Sakerna på listan är ju bara saker som man annars tar för givet och "bara gör ". Men för mig var det stort, riktigt stort. Jag är stolt över mig själv och jag är enormt tacksam för den hjälp jag har fått på vägen.

Fotografier

Tittade på massor av gamla fotografier idag. Det är sjukt hur en bild kan ta fram den känsla man hade i sig just när bilden togs. Glädje, tårar, hopp, frihet... ja, vad det än är så finns känslan liksom kvar där i bilden. Jag älskar glädjebilder, det är de allra bästa bilderna.

Perioder

Varför är jag en sån periodmänniska som jag är? Det stör mig.
Först kan jag ha en städperiod. Då städar jag varje dag, det är alltid skinande rent och ingenting får ligga på fel plats. När jag sen kommer ur den perioden är jag inte det minsta intresserad av något som har med städning att göra, vill bara kräkas när jag ser dammsugaren.
Samma sak med matlagning, ibland lagar jag god och avancerad mat varje dag. Sen kan det gå två veckor utan att jag så mycket som går i närheten av spisen.
Ja, det är likadant med allting. Jag är till och med en periodare när det kommer till mitt eget utseende. I bland vill jag alltid klä mig fint, vara sminkad och känna mig vacker. Sen kan det komma en period med enbart mysbyxor och avsminkat.
Just nu är jag i en period när jag inte vill någonting. Jag är världens mest slätstrukna och lata människa på denna jord. Det är den värsta perioden. Hur mycket jag än vill och måste göra blir det inte mycket gjort. Fan vad det stör mig. Jag stör mig.

Dumstrut

Jag borde skämmas, inte en enda punkt på städningslistan blev gjort. Fy va dåligt av mig!!

Operation: Städning

Imorgon ska jag ha en städdag så det är rent är till helgen. Men som vanligt är jag usel på att ta tag i saker och ting. Så här kommer listan för morgondagens sysslor (ett stryka över punkt för punkt känns alltid så mycket bättre):

• Plocka ur och i diskmaskinen
• Torka alla bänkar
• Plocka ihop tvätt som ligger typ överallt
• Boka tvättid
• Se till att saker flyttas till sin rätta plats
• Damma
• Dammsuga

Jag tror det är "allt"... Ska nog ta mig till sängs strax, för imorgon vid 14-, 15-tiden ska jag träffa mamma för att handla present till gudmor som fyller år. Och sen bär det av på kalas!

Kärlek

Om man söker på kärlek i Wikipedias register kommer denna beskrivning:

"Kärlek är en känsla som präglas av en stark ömhet och tillgivenhet. Kärleken kan vara riktad mot abstrakta ting som konst eller nationen, mot mer allmänna konkreta ting som naturen eller Kyrkan, eller till mer specifika konkreta objekt som ens hem, ens husdjur eller en nära medmänniska, inklusive den egna personen. Kärlek i dess olika varianter är ett ofta återkommande tema inom litteratur, film och sång.

Förälskelse kallas den intensiva inledningsperioden av ett kärleksförhållande. Att bära kärlek eller förälskelse som inte är besvarad av motparten kallas olycklig kärlek."

Skulle du beskriva Kärlek likadant?