Tomrum i själen?

Jag satt just i en diskussion med en vän som handlade om längtan efter barn. Det var en bra diskussion som väckte mycket tankar i mig. Jag har, som bekant för mina gamla bloggläsare, en enorm längtan efter att få barn. Ibland kan jag längta så det värker i hela kroppen. Jag ser det som meningen med livet, som min mening med mitt liv. Jag fick frågan om jag känner mig redo, om jag är klar med mig själv. Jag kände ingen tvekan när jag svarade ja på den första frågan, och klar med sig själv.. blir man någonsin det? Sen kom de ord som väckt mest funderingar i min lilla hjärna: "Är du säker på att det är en längtan efter barn och inte en längtan efter att fylla ett tomrum i din själ?". Jag blev lite ställd, kunde det vara så? Att jag saknade något och att barn har fått tagit den platsen?

Nu, en stund senare, har jag tänkt om... Har inte alla människor ett tomrum i själen innan de får sina barn? Fyller inte barnen upp en plats i själen som ingenting annat kan fylla?

Ja, jag har nog en tom plats i min själ... och den platsen sparar jag till mina framtida barn. Med detta säger jag inte att min själ är komplett bara man år barn, för det tror jag aldrig att den kan bli. Jag tror alltid att saker kan förändras till det bättre, ingenting är för evigt perfekt, även om det kan kännas så för stunden. Men kan denna enorma längtan vara en symbol för något annat? Jag kan bara inte tro det. Jag vill inte tro det.

Snart är det dags...

Nu tror jag att jag har fått det mesta gjort inför resan. Hittade en ny jacka idag som jag är väldigt nöjd med! Den var lite billigare så jag fick dessutom nya vantar och strumpbyxor inkluderat och till och med lite pengar över efter det. Mycket nöjd.

Nu är min tanke att bara vara hemma så mycket som möjligt i mitt älskade hem. Njuta av den sista tiden innan det bär av. Läste på Ryan Airs hemsida att man bara får ha 15 kg packning... det känns väldigt lite när jag tänker på det. Man ska ju ändå ha kläder och grejer för 23 dagar. Hoppas verkligen det finns tillgång på tvättmaskin där borta. Det där med att ta med mig några böcker kan jag ju bara glömma. En pocket får det bli, på sin höjd. Sen får jag väl köra lager på lager-metoden under flygresorna om väskan väger för mycket. Kan bli lite svettigt på planet, men vad gör man inte..!

Känner mig lite ledsen idag... vet inte riktigt varför. Jag tänker dåliga tankar. De elaka tanketrollen har invarderat min hjärna, som en härlig själ skulle uttrycka det.

Intalning

Tisdag, Onsdag, Torsdag... FREDAG! Om fyra dagar är jag åter i Liverpool. John Lennon airport, the Beatles, Anfield... love that city!
Jag försöker att få bort min oro genom att intala mig själv att allt kommer bli positivt. Jag vet ju trots allt att jag älskar staden och jag vet att jag kommer känna igen mig på många av platserna. Jag vet också vilka platser jag absolut vill återvända till. Utöver att jag ska få vara i en stad jag trivs i så kommer jag att få massvis med erfarenheter, minnen och intryck. Det måste ju blir bra? Ja, det SKA bli bra!

Intala. Intala. Intala.
Tro på mig själv. Tro på mig själv. Tro på mig själv.

One problem left

Efter mycket om och men skulle min läkare ändå hinna med att ordna ett nytt recept innan vi åker. Dessutom var in svärmor så snäll att hon ordnade med jackan. Fick pengarna tillbaka eftersom de inte hade samma jacka kvar. Nu är det alltså bara ett problem kvar: hitta en ny jacka innan fredag. Jag älskar att shoppa, men jag hatar att shoppa efter jacka. Och jag hatar att shoppa när det är något specifikt jag letar efter, för då hittar jag det aldrig. Men men, imorgon får jag ge mig fan på det helt enkelt!

Strul

Det känns som att allting jobbar emot mig helt plötsligt. Först är mitt pass borta, men det är ju hittat nu. Sen har min nya jacka gått sönder i dragkedjan så den måste reklameras, i VINGÅKER... Suck.. Och kvittot är borttappat så nu har jag suttit i ett väldigt långt samtal i telefonen med dom. Och när jag äntligen fick rätt till att byta ändå, då fanns såklart inte min storlek kvar... shit...
Jag sätter mig här vid datorn för att varva ner lite. Men då har jag fått ett mail om att min läkare nekat förnyelse av min medicin och att jag måste ringa vårdcentralen. ORKA!

Min vanliga förvirring

Jag hade just en hemsk upplevelse. Mitt pass, som jag behöver på fredag, var spårlöst försvunnet! Jag var helt säker på vart jag hade lagt det, men plötsligt var det inte där. Jag letade ihjäl mig överallt jag kunde komma på. Sprang som en galning fram och tillbaka i lägenheten. Fick panik... var otroligt arg på mig själv.. Danne kom upp och letade med mig... och den underbara människan har som vanligt mer koll på vart jag lägger saker än jag själv.. det tog honom inte ens 5 minuter att hitta det. Hur nu i helvete han kunde göra det i en plastmapp bland 1000 andra papper (..fråga inte hur det hamnade där..). Tack älskling!!

Har suttit och skrivit en packningslista. Man vill ju inte glömma något när man ska vara borta så länge. Men hur i hela friden kan jag alltid ha så långa listor? Jaja, struntsamma, jag har ju i alla fall mitt pass!!

Ångestens onda cirklar

Precis så här fungerar ångestens onda cirkel. Det börjar med ångest, vilket resulterar i panikkänslor som i sin tur leder till att man kan känna sig depprimerad. Detta gör att man får ännu mer ångest som leder till ännu mer panik och ännu starkare känslor av deppression. Och så fortsätter det bara... det blir värre och värre ända tills man lyckas bryta cirkeln, vilket är enormt svårt.

Alla helgons dag

Igår kväll var jag med min familj på kyrkogården, precis som varje år på alla helgona. Morfars grav och en sväng ner till minneslunden för att tända ett ljus för mormor och mammas bror som inte är begravda här i staden. Jag älskar den stunden varje år. Det är alltid kallt och det är alltid en alldeles speciell känsla och stämning på kyrkogården denna dag. Ett lugn som man sällan känner annars. Och det är vackert, fantastiskt vackert... En hel ljusstad för de människor som vi saknar och som en gång har funnits här med oss.

Jag brukar aldrig ta kort på kyrkogårdar... tycker det känns fel på något vis. Men igår kväll gjorde jag det, jag ville visa min sambo hur vackert det var. Han avskyr kyrkogårdar och allt som hör därtill, han förknippar det bara med smärta... Jag ville visa honom hur lugnt och vackert det var... På något sätt visa honom att man kan minnas de döda med fina och vackra minnen istället för bara den hemska begravningen...

En evighet

Jag och älskligen myser. Det är ju faktiskt vår sista helg tillsammans på väldigt länge. Och denna natt + natten imorgon är sista nätterna vi får somna med varandra på 27 NÄTTER! Förstår ni ur länge det är? Hur ska jag klara mig utan den där underbara armen jag brukar somna på? När jag var yngre hade jag en sån där hjärtformad kudde med två stora armar på. Undrar om jag inte ska ringa mamma och fråga om den finns kvar. Någon arm måste jag ju ha!! :)

Nä, nu är klockan halv tre på natten och det är dags för oss att gå upp till sängen och ta väl vara på de här sista nätterna... hihi...

Livets goda cirklar

En person sa till mig idag att fågelungen jag hjälpte var ett tecken, ett tecken på min situation just nu. Den lilla förvirrade fågeln symboliserade mig, det var jag som flög in i fönstret och inte mådde bättre förän någon plockade upp mig, klappade på mig och gav mig sin kärlek... Jag blev väldigt glad av den tanken. Jag tycker om att se olika meningar med saker som händer.

Och visst är det sant, hade inte någon klappat på mig och sett till att jag mådde bättre igår så hade ju aldrig jag varit ute och kunnat hjälpa den lilla fågeln. Livets goda cirklar? Det väljer i alla fall jag att tro på.