Klack eller inte klack - det är frågan

Tre par skor rikare, mycket pengar fattigare. Men nu fick jag i alla fall precis det jag behövde. Ett par stövlar utan klack, ett par gummistövlar utan klack (ööh... ) och ett par finskor nästan helt utan klack. Nu är jag trött på att ha ont i fötterna bara för att vara fin hela tiden. Det finns faktiskt massor av fina skor utan klack, jag har bara inte sett dom förut.

Väskan är packad, det är bara toalettgrejerna som är kvar, men dom tar jag i morgon. Därför får väl även invägningen bli i morgon, med risk att få göra en akut ompackning.
Gud va mycket meningslösa inlägg det har blivit den senaste tiden, men det här är ju det enda som finns i mina tankar just nu.

Nu har jag 45 minuter kvar att mysa med älsklingen innan han åker och jobbar. Jag ska ta vara på den tiden!

Tomorrow

Imorgon är den stora dagen här. 13:30 lämnar vi Eskilstuna och åker mot flygplatsen. 17:55 sitter vi på flyget. Ett par timmar senare landar vi i Liverpool. Det känns lite surrealistiskt faktiskt.
Har konstaterat att jag inte har några bra skor för ruggigt väder, ska åka till Tuna Park i eftermiddag och se om jag hittar ett par till rimligt pris. Ett par utan klack, som man inte får ont i fötterna av!

Just nu håller jag på och tvättar kläder. Vi hade inte så himla mycket tvätt, så det är skönt. Det mesta är packat och ikväll när blixtlåsen är igendragna blir det invägning. Vägrar komma till incheckningen och behöva packa om väskorna.

Packning

Jag håller på och packar. Eller överpackar skulle kanske många uttrycka det. Men om man inte riktigt vet hurdana kläder man ska ha med sig eller vad man ska göra om dagarna så måste man väl vara redo för allt? Tur att kläder inte är så tunga. Ett misstag som jag alltid upprepar när jag ska iväg och resa är att jag brukar packa ner kläder som jag aldrig använder annars med tanken att där borta kan jag ju alltid använda dom. Det är alltid dessa kläder som kommer hem oanvända tillsammans med mig. Så nu har jag verkligen försökt att bara packa ner det jag brukar använda.

Men att packa för 3 veckor, är det någon som har minsta aningen om hur svårt det är? Det vore mycket lättare om det var sommar och varmt, men nu. Kollade in SMHI för att se hur det ser ut de närmsta dagarna i alla fall:

Ser ut som en typiskt svenskt väder. Men se där! På måndag ska det inte ens regna en endaste tid på dygnet! Men det är väl så SMHI fungerar. De ser hur trist de ser ut så då lägger dom in lite hopp längre fram. När det sedan börjar närma sig kan dom korrigera felet och flytta fram det fina vädret ytterligare några dagar. Bara en tanke.

Insider

Sitter och tittar på Insider. Det handlar om psykiskt sjuka människor som begår grova våldshandlingar. Jag tycker det är tragiskt i vårt samhälle idag. Psykiska sjukdomar tas inte på så stort allvar som de borde göra. Vissa människor är så pass psykiskt störda att de inte finns en möjlighet för dom att få ett normalt liv ute i samhället igen. Varför släpps dessa människor ändå ut? Även om en psykiskt sjuk människa verkar ha hämtat sig bra inne på sin vårdplats betyder inte det att dom automatist skulle vara likadana ute i sammhället. När de är dömda till vård är de på en skyddad plats, de har sina dagliga rutiner och träffar samma människor hela tiden. Är det så konstigt att det kan slå fel när de kommer ut i ett, för dom, kaotiskt samhälle igen?

Man kan väl inte testa att ha en permission? I så fall måste den väl vara ständigt bevakad? Vad skulle man annars kunna säga till någon som blir drabbad av ett eventuellt utbrott? "Ledsen, men det var bara ett test. Nu vet vi att han inte är redo för att komma ut mer. Vi får testa igen om några år.".
Vill poängtera att detta inte är ett påstående om att psykiskt sjuka aldrig kan bli friska igen. Men görs det ordentliga utredningar?

När man lyssnar på dessa psykiskt sjuka våldsmän säger de ofta att de önskar att någon hade sett hur illa det var och låst in dom för vård. Jag vill inte ens veta hur mycket deras familjer fått stå ut med..
Egentligen vet jag för lite om hur det fungerar med permissioner och så vidare för att kunna sitta här och ha en åsikt. Men samtidigt, någonstans brister det ju...

"When angels visit us, we do not hear the rustle of wings, nor feel the feathery touch of the breast of dove; but we know their presence by the love they create in our hearts"

Tankar om resan..

I två dagar har det varit en enormt tät dimma här i stan. Om jag sittar ut genom fönstret så ser jag inte byggnaden som står 30 meter bort. Dimman blir ganska kuslig av alla gatubelysningar som ger det där gulaktiga spöklika skenet. Detta får mig att längta bort, helst till solen och värmen... men England får duga. Även om det förmodligen är lika grått och trist där så är det i alla fall en ny miljö. Hoppas bara att det inte regnar för mycket, regn förstör till och med de redan gråa dagarna mer än vad de redan är. Vad jag förstått det som så kommer vi vara ute väldigt mycket om dagarna, oavsätt väder och vind. Kanske skulle jag ta och rota fram en gammal regnjacka ändå? För att vara på den säkra sidan..

Jag kan inte sluta fundera på hur det kommer vara där borta... Hur kommer byggnaden vara? Hur mycket folk kommer det vara där? Vad kommer vi göra om dagarna? Kommer jag trivas? Kommer det vara några människor där borta som jag kommer fortsätta att hålla kontakt med efteråt? Kommer vi skratta mycket om dagarna eller kommer det vara stel och tråkig stämning?

Det finns väldigt mycket jag undrar över, men nu är det bara två dagar till vi åker och tre dagar till jag kommer att få svar på många av mina frågor. Första natten ska vi sova på ett hotell intill flygplatsen och vid lunchtid på lördag ska vi samlas i vårt blivande hem de kommande tre veckorna. Men då har vi ju ett dygn på oss innan och lära känna varann lite, vi tre som åker härifrån stan.

Min oro har lagt sig lite, precis som det brukar bli. Först går min hjärna igenom alla möjliga olika scenarium om hur det kommer bli där borta. Vad som kan gå fel, vad det värsta är som kan hända och en hel dröm andra "tänk om...-tankar". Sen kommer jag dit jag är nu, då ett lugn infinner sig och oron mer går över i en ivrig längtan. Det kommer att vänta ytterligare en gång, när jag står på flygplatsen efter att ha checkat in. Då kommer stressmagen och ett evigt springande på toaletten. Lagom till att det är dags att gå ombord på planet släpper även det och jag kan njuta av min resa. Så brukar det, utan undantag, se ut.

En annan fundering jag har är hur mycket pengar det kommer att gå åt dessa veckor. Mat och boende (utöver första natten) är ju gratis, så det som går åt är ju fickpengar. Har räknat med att handla lite i Liverpool-shoppen när jag ändå är där borta. En fin julklapp till min älsklling kan jag nog hitta i alla fall! Sen vet jag ju hur jag gör när jag reser bort, jag vill ha med mig en present till alla jag saknat när jag kommer hem. Så förmodligen kommer det gå åt alldeles för mycket pengar. Men jag kan ju i alla fall se till att spara presenterna till julafton så jag inte måste handla det också sen. Min ekonomi är ju inte direkt på topp just nu. Jäkligt tur att jag sparat undan lite till den här resan. 3000 har jag tänkt att jag kan spendera på ett ungefär, det borde ju räcka! 1000 kr i veckan är ju faktiskt en del när man inte ska betala någon mat själv. Vi får se om min budget kommer att hållas (...probably not...).

Valvaka

Sitter och tittar på valvakan för USA:s nya president. Måste säga att jag vet pinsamt lite om valet i år. Att det står mellan McCain och Obama har jag i alla fall förstått. Och att den troliga vinnaren ska komma att bli Obama har också lyckas fastna i huvudet på mig. "Alla som har lite vett i huvudet röstar på Obama", har jag också hört någon säga. Ska jag hålla på honom då alltså? Tråkigt att titta om man inte hejar på något håll, så ja, jag ställer mig på demokraternas sida. Det känns bäst så.

Varför måste politik vara så svårt? Kan man inte bara göra två spalter för varje presidentkandidat med rubrikerna "För" och "Emot". Sen fick varje kandidat skriva max 2st A4 och hålla ett tal på 10 minuter. Skulle det inte vara mycket lättare då? Hur många är det egentligen, av de människor som inte är superintresserade av politik, som orkar sätta sig in i allt? Blir det inte lättare så att man röstar som sin kompis gör, som röstar som sin mamma, som röstar som sin bror, som röstar som sin... ja ni förstår.

Och dessutom, är det verkligen rimligt att en så gammal gubbe som McCain blir president? Herregud, han är ju 72 år! Ska inte gubben ta och vila sig i stället? Inte för att låta elak på något vis, men när han sen är 75 år kan han ju mycket väl ha dankat av och tappat orken. Hur gör dom då? Man kan väl ändå inte driva ett helt land från en laptop på sängkanten?

Nu har jag övertygat mig själv, heja Obama!
Fan vilket skämt jag är ibland.

Bloggen lever vidare

Sedan jag startade min blogg har jag haft 5 167 besökare från sammanlagt 38 olika länder. Det känns ganska mycket tycker jag.

Så därför tänkte jag passa på att glädja dessa 5167 personer med att jag kommer att ha tillgång på Internet där jag bor i England. Så även om bloggen inte kommer vara fullt lika aktiv, i brist på tid, så kommer den inte gå in en bloggdöd. I promise.

Tomrum i själen?

Jag satt just i en diskussion med en vän som handlade om längtan efter barn. Det var en bra diskussion som väckte mycket tankar i mig. Jag har, som bekant för mina gamla bloggläsare, en enorm längtan efter att få barn. Ibland kan jag längta så det värker i hela kroppen. Jag ser det som meningen med livet, som min mening med mitt liv. Jag fick frågan om jag känner mig redo, om jag är klar med mig själv. Jag kände ingen tvekan när jag svarade ja på den första frågan, och klar med sig själv.. blir man någonsin det? Sen kom de ord som väckt mest funderingar i min lilla hjärna: "Är du säker på att det är en längtan efter barn och inte en längtan efter att fylla ett tomrum i din själ?". Jag blev lite ställd, kunde det vara så? Att jag saknade något och att barn har fått tagit den platsen?

Nu, en stund senare, har jag tänkt om... Har inte alla människor ett tomrum i själen innan de får sina barn? Fyller inte barnen upp en plats i själen som ingenting annat kan fylla?

Ja, jag har nog en tom plats i min själ... och den platsen sparar jag till mina framtida barn. Med detta säger jag inte att min själ är komplett bara man år barn, för det tror jag aldrig att den kan bli. Jag tror alltid att saker kan förändras till det bättre, ingenting är för evigt perfekt, även om det kan kännas så för stunden. Men kan denna enorma längtan vara en symbol för något annat? Jag kan bara inte tro det. Jag vill inte tro det.

Snart är det dags...

Nu tror jag att jag har fått det mesta gjort inför resan. Hittade en ny jacka idag som jag är väldigt nöjd med! Den var lite billigare så jag fick dessutom nya vantar och strumpbyxor inkluderat och till och med lite pengar över efter det. Mycket nöjd.

Nu är min tanke att bara vara hemma så mycket som möjligt i mitt älskade hem. Njuta av den sista tiden innan det bär av. Läste på Ryan Airs hemsida att man bara får ha 15 kg packning... det känns väldigt lite när jag tänker på det. Man ska ju ändå ha kläder och grejer för 23 dagar. Hoppas verkligen det finns tillgång på tvättmaskin där borta. Det där med att ta med mig några böcker kan jag ju bara glömma. En pocket får det bli, på sin höjd. Sen får jag väl köra lager på lager-metoden under flygresorna om väskan väger för mycket. Kan bli lite svettigt på planet, men vad gör man inte..!

Känner mig lite ledsen idag... vet inte riktigt varför. Jag tänker dåliga tankar. De elaka tanketrollen har invarderat min hjärna, som en härlig själ skulle uttrycka det.