Jag har nog resfeber ändå. Har bara sovit 5 timmar i natt, hade alldeles för mycket tankar i huvudet. Och nu är det bara 3½ timme kvar till vi åker. Jag är enormt trött och seg, skulle gärna sova några timmar till. Ska strax ta och krypa ner i ett varmt bad och få mina nerver i schack. Sen blir det frukost, göra mig i ordning, packa det sista och sen ÅKA!
Idag kom Dannes lilla systerson på 3 år fram till mig med ledsna ögon och sa: "Min kompis på dagis, han finns inte mer. Han hade gått sönder inuti och det gick inte att laga. Han var min kompis. Han var alltid glad."
Jag visste inte vad jag skulle säga. Vad säger man? Dannes syster berättade senare för mig att en liten pojke hade dött på hans dagis efter komplikationer från en sprucken blindtarm. Det är tragiskt, hemskt tragiskt... Och hur uppfattar han det som 3-åring? Tror han att han när som helst kan komma tillbaka igen? När jag såg hans ledsna små ögon ville jag bara gråta.
Mina tankar går i kväll till den lilla pojkens familj som förlorat sin lilla ängel.
Jag vill kräkas. Kollar på Hells Kitchen, och det var bland det vidrigaste jag sett. En snubbe står och skär kassler (eller något likande...) när han skär sig illa i fingret. Han springer ut till en läkare för att bli omplåstrad. Samtidigt tar de andra kockarna över och lagar klart hans mat. När kasslern ligger och puttrar som bäst i stekpannan kommer dom in igen för att hitta fingertoppen som han tydligen skurit av sig helt. Ja, det var ju bara att börja leta i stekpannan. Fy fan vad vidrigt!
Tre par skor rikare, mycket pengar fattigare. Men nu fick jag i alla fall precis det jag behövde. Ett par stövlar utan klack, ett par gummistövlar utan klack (ööh... ) och ett par finskor nästan helt utan klack. Nu är jag trött på att ha ont i fötterna bara för att vara fin hela tiden. Det finns faktiskt massor av fina skor utan klack, jag har bara inte sett dom förut.
Väskan är packad, det är bara toalettgrejerna som är kvar, men dom tar jag i morgon. Därför får väl även invägningen bli i morgon, med risk att få göra en akut ompackning.
Gud va mycket meningslösa inlägg det har blivit den senaste tiden, men det här är ju det enda som finns i mina tankar just nu.
Nu har jag 45 minuter kvar att mysa med älsklingen innan han åker och jobbar. Jag ska ta vara på den tiden!
Imorgon är den stora dagen här. 13:30 lämnar vi Eskilstuna och åker mot flygplatsen. 17:55 sitter vi på flyget. Ett par timmar senare landar vi i Liverpool. Det känns lite surrealistiskt faktiskt.
Har konstaterat att jag inte har några bra skor för ruggigt väder, ska åka till Tuna Park i eftermiddag och se om jag hittar ett par till rimligt pris. Ett par utan klack, som man inte får ont i fötterna av!
Just nu håller jag på och tvättar kläder. Vi hade inte så himla mycket tvätt, så det är skönt. Det mesta är packat och ikväll när blixtlåsen är igendragna blir det invägning. Vägrar komma till incheckningen och behöva packa om väskorna.
Jag håller på och packar. Eller överpackar skulle kanske många uttrycka det. Men om man inte riktigt vet hurdana kläder man ska ha med sig eller vad man ska göra om dagarna så måste man väl vara redo för allt? Tur att kläder inte är så tunga. Ett misstag som jag alltid upprepar när jag ska iväg och resa är att jag brukar packa ner kläder som jag aldrig använder annars med tanken att där borta kan jag ju alltid använda dom. Det är alltid dessa kläder som kommer hem oanvända tillsammans med mig. Så nu har jag verkligen försökt att bara packa ner det jag brukar använda.
Sitter och tittar på Insider. Det handlar om psykiskt sjuka människor som begår grova våldshandlingar. Jag tycker det är tragiskt i vårt samhälle idag. Psykiska sjukdomar tas inte på så stort allvar som de borde göra. Vissa människor är så pass psykiskt störda att de inte finns en möjlighet för dom att få ett normalt liv ute i samhället igen. Varför släpps dessa människor ändå ut? Även om en psykiskt sjuk människa verkar ha hämtat sig bra inne på sin vårdplats betyder inte det att dom automatist skulle vara likadana ute i sammhället. När de är dömda till vård är de på en skyddad plats, de har sina dagliga rutiner och träffar samma människor hela tiden. Är det så konstigt att det kan slå fel när de kommer ut i ett, för dom, kaotiskt samhälle igen?
Man kan väl inte testa att ha en permission? I så fall måste den väl vara ständigt bevakad? Vad skulle man annars kunna säga till någon som blir drabbad av ett eventuellt utbrott? "Ledsen, men det var bara ett test. Nu vet vi att han inte är redo för att komma ut mer. Vi får testa igen om några år.".
Vill poängtera att detta inte är ett påstående om att psykiskt sjuka aldrig kan bli friska igen. Men görs det ordentliga utredningar?
När man lyssnar på dessa psykiskt sjuka våldsmän säger de ofta att de önskar att någon hade sett hur illa det var och låst in dom för vård. Jag vill inte ens veta hur mycket deras familjer fått stå ut med..
Egentligen vet jag för lite om hur det fungerar med permissioner och så vidare för att kunna sitta här och ha en åsikt. Men samtidigt, någonstans brister det ju...
