Panikångest

Jag var inne på Bloggsok.se och tittade runt. Det slog mig hur många som lider av panikångest och agorafobi, folk skriver om det överallt. Ändå, när jag led av det själv, kände jag mig som den enda människan i hela världen som kännt dessa känslor. Känslorna är så oerhört intensiva och svårbeskrivliga.

Tänk dig att du ligger i ett trångt utrymme där du knappt kan röra dig, värmen är olidlig och luften du andas blir allt tyngre och tyngre i dina lungor. Till slut känns det som att du inte får någon luft över huvud taget. Samtidigt kommer det här otroliga trycket över bröstet, det är så tungt att det känns som att någon sitter på dig. Du vill springa ifrån dig själv, komma bort från den instängda känslan, lämna din kropp. Du tror inte att du kommer överleva den här gången... paniken stiger i kroppen... du är rädd, så jävla rädd!

Man kan aldrig vänja sig vid känslan, den tar kontroll över hela ens person. Även om det bara sitter i några minuter så känns det som en eviget. Varenda muskel i kroppen är överspänd efteråt och man blir så oerhört trött. Det är någon konstig trötthet som man aldrig känner annars, du hamnar i mentalt koma.

Jag blir så ledsen när jag läser om folk som har gett upp. Dom har låtit ångest-demonen ta över deras kropp och lagt sig i kriget mot den. Jag blir också ledsen över dom som tar sin antidepressiva medicin och tror att den kommer lösa allt åt dom. Misstolka mig inte nu, jag äter själv antidepressivt, men panikångest bottnar sig alltid i något; den dyker inte bara upp från ingenstans. Ibland är orsaken självklar är man kanske genomgår en skilsmässa eller har förlorat någon anhörig. Men ibland så sitter det djupare än så, kanske är det ända från barndomen? Eller kanske är det aktuellt, men förnekat?

Ingen medicin kan lösa dessa problem åt oss, de är bara där för att hjälpa oss på traven. Det viktigaste är att prata med någon, någon som är specialiserad på panikångest. Visst är det viktigt att ha någon anhörig att lätta sitt hjärta hos, men den hjälp psykologer, kuratorer och beteendevetare ger oss kan aldrig ersättas av dom som står oss nära. Jag var otroligt skeptisk till en början, men för varje möte jag gick på släppte en liten bit. Där får man också hjälp med övningar man kan göra själv när man är hemma. Tro mig, det fungerar!

Förneka inte er ångest idag, ni kommer få ta itu med det förr eller senare. Vi som en gång lidit av panikångest kommer alltid att ha det inom oss. Ångest-tendensen kommer följa oss genom livet. Skillnaden är att vi kan lära oss kontrollera den, vi kan segra över demonen!

Oj, vad långt det här blev. Jag blir så himla engagerad i folk som känner som jag gjorde, dom behöver allt stöd dom kan få. Till sist måste jag ge ett boktips, till er som är drabbade, men även till era anhöriga - jag tror den kan hjälpa er förstå! Boken är välskriven och har hjälpt mig otroligt mycket i min kamp, hoppas att den kan ge dig lika mycket!

Lucinda Bassett - Befriad från ångest