Tankar

I förra veckan satt jag och pratade med en vän. Vi pratade om våra framtidsdrömmar och om vad vi ville ha i livet just nu. Eftersom vi båda är ganska likasinnade triggades drömmarna upp vartefter den andra höll med och snart satt vi där och deppade över att vi inte var förlovade, inte hade barn, inget hus och inget bröllop att planera. Det var då tanken slog mig. När man har allt det där, vad kommer då vara det vi drömmer om? Kommer man då istället att avunda de som lever singelliv och kan göra precis vad de vill om dagarna? Inga förpliktelser, krav eller måsten. Kommer man någonsin att vara nöjd? Kommer man någonsin till den punkt där man känner 100% tillfredställdhet? Vill man ens hamna där?

Jag har haft svårt att släppa dessa tankar. De första dagarna tyckte jag att det kändes som att allt verkade meningslöst... vad var egentligen meningen med detta? Men vartefter dagarna har passerat så har jag börjat tänka lite annorlunda. Förmodligen kommer gräset alltid att vara grönare på andra sidan och förmodligen så är inte vi människor gjorda för att vara nöjda med tillvaron. Vad skulle då få oss att sträva framåt i livet?

Om man var helt nöjd med allt i livet, hur skulle då våra dagar se ut? Skulle till slut den glädjen bli så "vanlig" att man inte känner av den längre? Livet ska nog helt enkelt vara fyllt av alla olika slags känslor för att det ska fungera.. Glädje, sorg, hopp, förtvivlan, tvivel, kärlek...

Jag har kommit fram till att jag inte kommer någon vart med dessa tankar och att jag borde lägga ner. Så nu gör jag det. Det får bli som det blir! One day at the time..

I hopp om många nöjda stunder!

I'm here for you!

Många människor omkring mig är ledsna, deppiga och nere för en massvis olika orsaker. Känns inte alls roligt! Jag tänkte därför passa på att skicka ut en liten extra blogghälsning till er här och säga att jag tänker på er! Ni vet vilka ni är!

Glädjesamtal!

Min lediga tid igår spenderades sovandes. 14 timmars sömn blev det, närmare bestämt! En promenad med Hanna var det enda jag fick gjort under dagen och när sedan kvällen kom hade jag inga problem att somna in igen. Då är man ganska trött va?

Idag har jag jobbar 7-16. Har haft en inskolning av en vikarie så jag känner mig helt tom i huvudet nu efter all information som jag delat ut. Men men, dagen har ju gått ganska fort i alla fall.

Höjdpunkten på dagen var ett samtal av min chef. Hon ville bara ringa och säga hur omtyckt jag är i mitt arbete och hur bra jobb jag gör! Har tydligen fått fina kommentarer av kollegor, vikarier och andra! Då blev jag väldigt lycklig :) Det är roligt när det syns att man trivs med sitt jobb och när man faktiskt får den uppskattning som man så ofta behöver. Vilken chef skulle lägga ner tid på en sådant samtal? Jag älskar mitt jobb (även om det kan vara lite mycket i perioder)!! Känner mig verkligen lycklig över att ha ett jobb där jag får skratta så mycket som jag gör om dagarna. Kramar, leenden och skratt blir jag överöst av på mitt jobb... lyx!

Nu ska jag ta mig iväg för en scrapbookingträff! Sen ska jag hem och krypa ned i min älskades famn och somna där.. :)

Misshandel

Hur är man funtad i sin lilla lilla hjärna om man sparkar en annan människa i huvudet? Det är min bror dom skriver om. Tack och lov så klarade han sig med en bruten näsa, några stygn, blåmärken och förstörda kläder. Jag blir så fruktansvärd arg!

Det han gjorde för att hamna i denna situation var att gå emellan när en kille bråkade med hans tjejkompis. Min mammas bror dog på detta vis... hoppas dom åker in jävligt länge!

Tack och lov att bror, efter omständigheterna, mår okej.

Mer stabil

Även om jag fortfarande känner av sviterna av den missade medicinen så är jag mycket mer stabil nu, och det är jävligt skönt!

På jobbet i natt vaknade jag av ett jävla liv utanför, efter att ha legat och irriterat mig i sisådär en kvart går jag upp för att kolla vad som står på. Brandkår, ambulans och polis är vad som möter min blick. Men en strålkastare står dom och lyser upp mot huset. Vad som stod på har jag ingen aning om.. vet du? Nyfiken blir man...

Åldersnoja?

Människor idag lever längre liv än någonsin tidigare. Vi kvinnor har en livslängd på i genomsnitt över 83 år. Trots detta är åldersnojan värre än värst. I alla fall sett från mitt perspektiv.

Jag är 24 år och börjar redan noja över att inte hinna med att skaffa barn och hus. 24 år! Och jag är absolut inte ensam om dessa tankar... de flesta av mina vänner (som inte redan har det där) känner likadant. Och de som redan tidigt fått barn och hus verkar känna att de går miste om mycket annat i livet.

Blir man någonsin nöjd? Eller är gräset alltid grönare på andra sidan?

Denna diskussion har under en längre tid varit högaktuell här hemma. Dessvärre har det inte varit någon vidare rolig diskussion då vi står på varsin sida av staketet. Men efter mycket om och men har vi kommit fram till en kompromiss.

Han ska plugga färdigt och börja jobba. Och redan nu ska vi börja spara pengar till vår drömresa (kan berätta om den vid annat tillfälle). En resa som vi verkligen vill göra båda två och som är väldigt svår att göra efter den dag man väl skaffar barn (om man inte vill vänta till dess att dom är utflugna...!). Resan kommer bli stor och lång och vi räknar med att ha sparat ihop nog med pengar till sommaren 2013. Ju mer vi pratar om denna resa desto mer känner jag att det verkligen är något jag vill hinna med att göra.

Så jag tänker sluta åldersnoja vid min skamsligt låga ålder och försöka inse att jag kan hinna med allt det där ändå. Förhoppningsvis har jag 60 år kvar att leva och kanske 15 år på mig att skaffa barn (SÅ länge tänker jag dock INTE vänta).

Jag slängde ut frågan till två av mina vänner och frågade om dom inte skulle ta med sin respektive och haka med på denna resa. Det första båda säger är att "då är det nog bebis och hus som tar upp vår tid". De är 24 respektive 22 år.

Så nej, nu skiter jag i det här! Jag ska sluta stressa upp mig i onödan och åka iväg på en sju helvetes underbar resa som jag i framtiden kan berätta om för mina barn och barnbarn. Ja, så får det bli!

Och tji fick ni!

Vägprylar

Jag är lite fascinerad över hur mycket knasiga saker folk slänger längst vägarna. Det senaste halvåret har jag gått och cyklat samma väg fram och tillbaka till jobbet hundratalet gånger, och det är mycket skit man får se. Tänkte på det när jag cyklade hem nu på morgonen och idag stötte jag på (på ca 2 km) en matta, diverse cykeldelar, ett strykjärn och lite annat smått och gott. Vem får ens för sig att kasta ett strykjärn ute längst vägen? Ibland undrar man bara hur saker hamnar där dom gör.

uh

Allt känns jobbigt och jag vill bara ställa mig och skrika rakt ut. Varför måste livet vara så jävla komplicerat hela tiden? Varför kan inte allt bara flyta på i en behaglig takt utan problem?

Tydligen har jag varit orolig hela natten och legat och mumlat en massa.. det hör inte till vanligheten kan jag säga...

Ikväll ska jag gå ut och käka med Fia på Grappa... tjejsnack och mys hela kvällen. Jag hoppas verkligen att jag kan slappna av och njuta av det då... tror jag behöver det!

Nu ska jag dra täcket över huvudet.

Inne i mitt huvud är det ett kaos som jag tror att få människor skulle kunna reda ut. Hur kan det vara så jävla svårt?

Själsfränder

"Själsfränder är två individer som är förutbestämda att vara tillsammans för evigt. Vi har alla en själsfrände, någon som vi alltid har väntat på att träffa och som vi hoppas att till slut få dela resten av vårt liv tillsammans med."

Kan detta stämma? Kan det vara så att det finns en människa som är ens själsfrände? 2 personer av nästan 7 miljarder som är ämnade för varandra? Om det skulle stämma... vad är då oddsen på att man någon gång skulle träffa sin själsfrände?

Jag kan inte tro på detta.. jag tror att vi har många självfränder, och kanske har man till och med turen att träffa fler av dessa under sin livstid. Det tror jag. Det vill jag tro. Det väljer jag att tro.

Citatet ovan låter vädigt vackert vid första anblick, men när man sedan tänker på det så kommer det tragiska fram i det hela. En människa, en endaste människa... skulle det då vara en människa som kompletterar en på alla olika plan i livet? Mentalt, fysiskt, själsligt.. överallt!

Vad tror du?

Sönderstressad?

Jag är seg, seg, seg... Ingen energi, ingen ork, huvudvärk och ont i hela kroppen. Jag är inte trött på det vis att jag vill sova, det är mer som att hela min kropp bara vill ligga i en soffa och slöa i flera veckor. Jag tror att jag har jobbat för mycket, detta har också satt fart på min stressmage igen.. jag måste lära mig att ta det lugnt. Och framför allt att släppa alla tankar på jobbet när jag är ledig.

Fick brev från min läkare igår som sa att jag låg lågt i järnvärde, det kanske inte heller är något som hjälper mig på traven direkt. Men nu har jag börjat äta järntabletter.

Nu ska jag sätta mig och måla lite. Energi för själen.

Ensam i storstan?

Johannas barnvakt till imorgon kanske inte kan vara barnvakt.. och då kan inte Johanna åka. Så nu sitter jag och funderar på om jag ska åka ensam i så fall? Det känns inte så roligt.. men samtidigt har jag sett fram emot det här så länge. Att vimsa omkring ensam bland tågrälsar, bussar och tunnelbanor i Stockholm känns inte som någon höjdare. Speciellt inte när det är tre saker som jag inte är behaglig med.

Jag ska försöka att inte fundera över detta innan jag fått ett definitivt svar på om hon ska med eller inte.. men hur lätt är det!

Impulsiv

Som den överdrivna kontrollmänniska jag är så älskar jag de stunder då jag bara är spontan och impulsiv. Var nyss iväg och lunchade med Fia och när hon skulle vidare till jobbet så fick jag för mig att ta en drop in klipptid. Fick en tid på direkten och nu sitter jag hemma med mindre hår än jag haft på många år! Hon fick klippa bort över 10 cm och för varje gång jag hörde saxen klippa kände jag mig mer och mer lycklig. Jag behövde verkligen det här! Vartefter varje kg ramlar av mig vill jag liksom förändra så mycket annat också. Nya kläder, ny frisyr, sminka mig annorlunda.. ja ni vet! Men vill liksom hänga med i svängarna!

I natt blev det inte så mycket sömn, men ändå känner jag mig väldigt pigg! Ikväll så är det pysselkväll i Hällby igen och det ska bli riktigt roligt! :)

Rädsla.

Jag har suttit och funderat över mitt samtal med terapeuten. Vi pratade om vart min rädsla för trånga utrymmen, värme och avsvimmning kan komma från. Hon frågade mig om jag någonsin varit på en trång, varm plats och faktiskt tuppat av. Och ja, det har jag.

Det var med mitt ex. Vi skulle gå på Gyllene Tiders jubileumskonsert i Sundbyholm. Det var en otroligt varm dag och det var en lång väntan innan grindarna öppnades. Vartefter tiden gick började det bli mer och mer folk som tryckte på i kön och till slut var det så packat av folk att jag inte ens kunde röra mig.

Jag började känna obehag och solen som brände mig i ansiktet var hemsk. Paniken kom smygande och jag sa flera gånger till min dåvarande pojkvän att jag var tvungen att ta mig ut från folksamlingen. Han sa åt mig att sluta larva mig.

När ytterligare en stund gått kom yrsel. Jag kände att jag snart skulle svimma. I samma veva som det svartnade för ögonen på mig började jag försöka tränga mig ut. Sen var allt bara svart.
I nästa ögonblick låg jag på asfalten. Över mig stod flera personer. Någon bjöd mig på vatten. Jag mådde illa och satte mig i gräset för att kvickna till.

"Skärp dig för fan, du skämmer ju ut dig!", var orden jag fick av mitt ex. Jag kände mig oduglig. Totalt jävla värdelös. Jag ville hem, men valde ändå att följa med honom in på konserten. Jag satt och mådde dåligt hela tiden, men led mig igenom konserten.

Kanske är det denna händelse som skapat denna rädsla hos mig? Kan en kväll påverka en människa så mycket, fortfarande 6 år senare?

Glad!

Kom nyss hem efter mitt långpass och jag känner mig glad. Jag har haft en helt annan energi idag än vad jag haft på länge. Denna helg gav mig verkligen precis vad jag behövde. Annars när jag jobbat 14 timmar i sträck brukar jag gå direkt till sängen när jag kommer hem, men nu känner jag för att sitta här och glo på TV i flera timmar... Saltön inleder mitt tittande.

Imorgon är det vägning igen. Känner inte direkt att jag längtar denna gång efter en vecka med både födelsedag och lyxhelg. Men men, det blir nya tag nästa vecka helt enkelt. Man måste ju få leva lite extra ibland också :)

Lycka!

Helgen blev så mycket bättre än vad jag kunnat drömma om. Vi har verkligen haft en helrolig, mysig, batteriladdande och härlig tid i Örebro! Hotellet var jättefint och vi har hunnit med en massa roligt. Shopping, bio, relaxavdelningen, middagar, sportbar, promenader och anda små utflykter... och även om vi har haft fullt upp hela tiden har det inte funnits en gnutta stress.. vi har bara gjort det vi kännt för helt enkelt!

Jag skulle faktiskt kunna gå så långt som att säga att det är en av de bästa helgerna jag haft, någonsin! Jag, som annars alltid är på helspänn, kunde slappna av totalt. Och istället för att konstant oroa mig och tänka på vad som komma skall så levde jag i nuet hela tiden. Och jag njöt av varje sekund.

Vi har vaknat med ett leende och somnat med ett leende. Vi har skrattat. Vi har njutit.

Ingen av oss ville riktigt att helgen skulle ta slut, men när vi åkte hem idag kunde vi inte annat än känna oss helnöjda.

Batterierna är åter laddade och jag ska nu sova lite inför en ny arbetsvecka som börjar med ett monsterpass imorgon (7-21). Jag ska åter igen somna med ett leende.

Tack min älskade Danne för denna helg! Du är underbar!

Energy

Det var roligt på scrapträffen igår, kul att få lite inspiration av andra och se hur dom gör. Ser fram emot nästa träff om två veckor!

Jag funderar över vem som snott min energi? Eller kan jag ha glömt den någonstans? Jag är konstant trött. Funderar på om det är någon vitaminbrist, men det vore konstigt.. jag äter ju bättre nu är på flera år. Får inte ett jota gjort, vill helst inte gå upp ur sängen över huvud taget. Imorgon bitti går jag på mitt helgpass på 26 timmar, då går det åt energi vill jag lova! Jag ska nog kunna hitta något reservbatteri.

Nu ska jag titta klart på Let's Dance (fuck vad sexig Mattias är!), sen blir det Solsidan!

Up in the air

Tittade just på filmen Up in the air med George Clooney i huvudrollen. En riktigt bra film som verkligen sätter igång tankeverksamheten.

Hur mycket skit släpar vi egentligen på i livets "ryggsäck"? Och hur många människor släpar vi på?

Otroligt intressanta tankar som tar mig tillbaka till Feng Shuins tankesätt. Genast känner jag att jag vill rensa... prylar, kläder, damm.. bort med allt som inte behövs eller är viktigt för oss!

På ett sett håller jag ju faktiskt på med det redan, genom att rensa bort alla kilon på min kropp som varken behövs eller är det minsta viktiga för mig. Imorgon ska jag rensa bort en massa skit. Det där med människor är jag nog redan ganska bra på... jag håller mig numer undan människor som är energitjuvar. Släkt, "vänner", bekanta.. whatever.. om människan inte för något gott in i mitt liv så spelar det ingen roll.

Tänk på det ni!

Att veta sin plats i livet

Ibland stöter man på människor som verkligen är helt malplacerade, ofta handlar det då om deras arbete. Växeltelefonister som avskyr att prata i telefon, lärare som avskyr barn som stojar, vårdpersonal som inte tycker om att jobba med människor, you name it! Det sistnämnda råkade jag ut för idag när jag skulle till vårdcentralen för att lämna ett blodprov. Jag tog en nummerlapp och satte mig utanför provtagningen i väntan på att få komma in. Det var kanske 2 personer i hela korridoren så jag hoppades att det skulle gå fort. Ut kommer då en kvinna från provdagningsrummet och säger, med en väldigt sur ton, att jag inte ska sitta där utan vid stolarna längre bort. Jag försökte insistera men fick till slut ändå flytta på mig 5 meter för att hon skulle bli nöjd. Tydligen var de stolar jag satt på till för akutpatienter. Förstår att de måste ha sån ordniing mitt i rusningen..... eller inte.

Sedan lät hon mig sitta och vänta i över 20 minuter medan hon gjorde.... ingenting! När jag väl fick komma in var hon ännu surare än tidigare. Hon tittade i sin dator och sa att jag skulle komma tillbaka imorgon innan kl 10 på morgonen. Tydligen var det någon tidsgräns på just det provet. Jävla människa!

Hade jag varit i hennes skor hade jag beklagat att jag inte fått den informationen och frågat om det finns någon möjlighet för mig att komma en annan dag innan klockan 10. Men jag är inte bitter. Nej då. Inte alls.

Jävla surkärring. Byt jobb för fan!

Lycklig

Jag känner mig så jävla lycklig just nu. Så bra som allt känns mellan mig och Danne nu var det länge sedan det kändes. Jag har fått tillbaka lite "nykär-känslor" och bara blir alldeles varm inombords när jag tänker på honom. Jag saknar honom när han inte är hemma och jag längtar efter hans varma famn konstant.. Vi har det så lugnt och harmoniskt hemma just nu... allt flyter på utan problem. Det är något vi har längtat efter och som vi behöver. Vi njuter.

Och nu när allt känns så himla bra på hemmafronten får jag även energi till andra saker. Ringa samtal som borde ringts för länge sedan, jobba med min ångest och orka göra det där lilla extra här hemma. Jag hoppas att dessa känslor håller i sig en längre tid framöver!

Fick goda nyheter av min chef häromdagen också, min provanställning skulle komma att gå över i en fast anställning första april. Underbart! Jag trivs verkligen att jobba som personlig assistent!

Är det nu allt faller på plats? Är det nu vi lämnar allt mörker bakom oss och kommer in i ljuset? Det känns så! När man promenerar hem från jobbet med ett leende på läpparna som man inte kan få bort, då vet man att man är lycklig. Och det är jag, lycklig!