Jag & Morfar

När jag var liten tyckte jag att morfar var min bästa kompis. Särskilt tyckte jag om att leka flygande matta med honom. Jag önskar att jag hade fått träffa honom i vuxen ålder...

Årskrönika 2009

När jag ser tillbaka på året 2009 känner jag bara en stor lättnad över att det snart är över. Det har varit en tungt år med många motgångar. Januari var som en djup dal, jag tänkte alldeles för mycket och försökte drömma mig bort från verkligheten. Jag kämpade med skolböckerna och hade noll motivation till det mesta. Det enda riktigt underbara som hände denna månad var att mitt älskade kusinbarn Eddie föddes, världens sötaste lilla pojke.


I februari hade jag praktik under min undersköterskeutbildning, jag var på ortopeden och lärde mig väldigt mycket olika saker men fick sedan avbryta praktiken tidigare för att jag hade för stora problem med min ångest. Alla hjärtans dag spenderade vi i alla fall i en stuga på Herrfallet tillsammans med Per, Ida och Axel. En riktigt trevlig helg med mycket snö, pimpling och fest.


Mars månad var fylld av födelsedagar och jag och Danne firare 4 år tillsammans. Det var även ett himla liv i stan då statshotellet utsattes för ett attentat och brann ner till grunden. Det var också denna månad som jag blev förtroendeinvald i kvinnojourens styrelse och som jag fick upp ett intresse för feng shui.


I april hade jag betsämt mig för att ta tag i mitt liv. Jag började rensa ut här hemma, alla lådor och alla skåp resades på en massa onödiga saker och jag försökte verkligen få ordning på allting. Jag började leta sommarjobb och fick napp på trumslagargården där jag även gick introduktion denna månad. Slutet av månaden ägnades mest åt planering inför den stundade resan till Kreta som skulle bli av på valborgsmässoafton.


Och den första maj blev också vår första dag på Kreta. Det var hela Dannes familj + Dannes systers familj som åkte och vi hade en underbar vecka tillsammans. När vi satt på bussen på väg hem fick jag en riktig panikångest och började kräkas. Den två timmars långa bussresan på väg till flygplatsen blev ett mindre helvete. Timmarna på flyget hem tillbringades i fosterställning och det här blev början på en väldigt tung period av ångest och sömnproblem. Jag isolerade mig hemma och ville inte umgås med människor.



I juni började jag jobba på äldreboendet och detta hjälpte mig att hamna på fötter igen. Jag fick plötsligt något annat att fokusera på än min ångest och mina dagar blev meningsfulla. Detta var även månaden då lillebror tog studenten, och jag var otroligt stolt över honom!


Juli blev en varm månad och mestadelen av min tid spenderades på jobbet, jag hade fantastiska arbetskamrater och trivdes verkligen. Så fort jag hade ett par lediga dagar så mådde jag dåligt igen.


I augusti tog mitt sommarvikariat slut och jag började att söka nya jobb aktivt igen. Hade enorma sömnproblem och mådde allmänt dåligt så gott som hela tiden.


Ekonomiska orosmoln var det som tog upp all plats i mitt liv under september månad. Jag sökte många olika jobb men fick inga napp i den lågkonjuktur som tagit över Sverige. Jag började ge upp när jag plötsligt fick napp och erbjöds jobb som personlig assistent. Jag jublade av lycka och började nu se ett ljus i den tunnel som så länge varit mörk.


Den första oktober började jag på mitt jobb och jag kände mig enormt tacksam över denna möjlighet. Jag mådde bättre och vi avslutade månaden med att åka på en maskeradfest utklädda som häxa och dracula.



När november kom började jag bli varm i kläderna på nya jobbet och jag kände mig oerhört lyckligt lottad och stolt över att ha lyckats få mit nya jobb. I år var det redan i denna månad som det blev första advent och min jullängtan kom redan då.


I december var det också mycket jobb. Mycket av min lediga tid spenderades med att planera den julfest som i år skulle vara hemma hos oss med både min och Dannes familj samlade. Julafton blev helt underbart perfekt, ute var det kallt och vitt, vitt, vitt... Mysigt! Nyårsafton spenderades med älsklingen min, Kull, Fia, Per och Ida.

Livets tidigaste minnen

Jag sitter och funderar över vilket som är mitt tidigaste minne från jag var liten. Eftersom man var så liten så har man ingen perspektiv på vilket minne som utspelade sig först. Dessutom kan man få för sig att man minns saker som man senare sett på fotografier. När jag försöker tänka efter vad som kan ha varit mitt tidigaste minne så kommer jag bara på tre saker som jag absolut kommer ihåg tydligt.

Det första minnet är när morfar leker flygande matta med mig i mitt barnrum. Jag hade min lilla rosa tekanna med tillhörande tekoppar som vi satt och fikade med. Med på mattan fanns en hel del saker, om jag minns rätt så hade vi en massa mjukdjur med oss på flygresan också. Vi bodde på tredje våningen och jag kommer ihåg hur vi ställde oss upp på mattan och tittade ut genom fönstret precis som om vi flög så högt upp. Jag tog morfars hand och pekade nedåt med min andra och sa 'Titta morfar, där kommer Anu och Esa' med en enorm entusiasm i rösten. Anu och Esa är för övrigt mina gudföräldrar. Jag minns den stunden, på mattan med morfar, som en väldigt fin upplevelse.

Mitt andra minne är också med morfar. Vi promenerar och är på väg hem till honom. Utanför honom låg det en kiosk som jag tyckte såg så fin ut. Den var som inramad med oranga och gröna prickar. Jag minns att jag alltid tyckte om den kiosken. Jag har inga minnen där inifrån och vet inte ens om jag var där inne någon gång. Men den var så fin den där kiosken, med alla sina färgstarka prickar. Jag tyckte alltid att de påminde om Tutti Frutti-tablettaskar.

Mitt tredje minne är faktiskt också med morfar. Vi var hemma i hans lägenhet och lekte kurragömma. Morfar räknade och jag tänkte först gömma mig i garderoben, men det fanns inte tillräckligt med plats. Istället gick jag in i badrummet och la mig ner på botten i badkaret (han hade ett sånt där gammalt sittbadkar med jättehöga kanter).

Jag vet inte exekt hur gammal jag var vid dessa olika tillfällen och jag blir fundersam över varför just dessa minnen har fastnat så starkt hos mig. Det är ju egentligen inga utstickande saker eller händelser. Men morfar, ja han måste ju ha varit en person som stod mig väldigt varmt och hjärtat. Jag minns honom som en väldigt varm person.
Det är synd att han försvann från livet allt för tidigt, annars hade jag garanterat haft många fler minnen av honom. Jag önskar att jag fick chans att lära känna honom igen vid den ålder som jag är idag.

Både mormor och morfar är två personer som stod mig varmt om hjärtat. Jag har bara glada minnen när jag tänker på dom. Jag önskar också att jag hade mycket mer fotografier på dem. Varför uppfanns inte digitalkameran lite tidigare? Det sägs ju att bilder säger mer än tusen ord. Men jag skulle också vilja hävda att minnen säger mer än tusen bilder.

Utmaning: Tidsperspektiv

Jag såg denna utmaning på en blogg och tänkte att jag skulle sätta in mitt liv i lite tidsperspektiv. Kopiera gärna utmaningen och gör den ni också!

För 5 år sedan: För exakt 5 år sedan hade jag den värsta tiden hittills i mitt liv. Jag hoppade av skolan och led som mest av min panikångest och åkte in och ut på sjukhus. Några månader tidigare hade jag lämnat svinet. (shit! har det redan gått 5 år?!)

För 3 år sedan: Då var jag nyförälskad i min Daniel. Vi borde fortfarande hemma och vi skulle snart komma att fira ett år tillsammans. Jag mådde mycket bättre då, men var fortfarande mycket begränsad i min vardag (av ångesten alltså). Vi längtade efter en egen lägenhet och det skulle inte dröja så länge innan den drömmen blev verklighet.

För 1 år sedan: Om jag minns rätt så hade vi precis fått reda på att vi skulle få en ny lägenhet (den vi bor i idag) och vi var ganska lyriska över det. Jag tror vi fick lägenheten två månader senare, men förmodligen hade jag redan börjat packa vid den här tiden (var sjukt trött på den gamla lägenheten).

För 3 månader sedan: Jag var nervös och förberedde mig som mest inför min praktik jag skulle ha i England. Jag hade en av de bästa och största erfarenheterna i mitt liv precis framför mig.

Igår: Var mest hemma. Hade filmkväll med Danne och satt och pysslade i photoshop. Aningen bakfull kan jag nog tillägga.

Idag: Har avslutat den jobbigaste kursen i min undersköterskeutbildning och är sjukt trött pga av mina jobbiga sömnproblem.

Imorgon: Ska åter igen ägna mig åt studier, den nya kursen Omvårdnad är det som står på schemat.

Om 1 år: Det här blir ju lite blandning av dröm och verklighet. Om ett år är jag färdigutbildad under undersköterska och har, förhoppningsvis, ett jobb där jag trivs och kan bli kvar för en bra tid framöver. Jag är lycklig och Danne skriker ut till hela världen att nu vill han minsann skaffa barn!! Okej, det där sista var kanske att ta i, men man får väl drömma ;)

Hur ser ditt tidsperspektiv ut?

Begravning..

Jag är lite orolig nu inför begravningen som är om lite mer än 4 timmar. Det jag är orolig över är nog mer min reaktion i kyrkan. De senaste gångerna jag varit i kyrkan har varit på bröllop och jag har inte haft en möjlighet att hålla tillbaka tårarna. Så fort orgeln börjat spela så har tårarna börjat spruta. Och det har verkligen varit så att de har sputat, inte en tyst stilla tår som rinner ner längst kinden här inte. Vet inte vad det beror på, men jag tror att det är för att jag alltid är så nära mina känslor nu för tiden. Idag är det en begravning, då är det mer accepterat att gråta rätt ut, men jag kan inte göra det idag. Idag måste mina tårar vara små och tysta. Jag är där för att stötta Daniel som förlorat sin älskade morfar, jag vet hur tungt han tycker att det är... Och jag vill stötta Birgitta som förlorat sin pappa och jag vill stötta mormor Stina som förlorat sin man. Jag vill vara stark idag. Jag vill vara axeln att luta sig mot. Sen kan jag låsa in mig i badrummet när jag kommer hem och bryta ihop för mig själv, men idag ska jag försöka att blockera mina känslor. Något som jag i flera år försäkt att inte göra. Men jag känner att jag måste stänga av hela känslosystemet idag för att orka med, bara för några timmar. Vet jag fortfarande hur man gör?

Jag har bara varit på en begravning tidigare, min mormors. Då svalde jag alla tårar jag hade inom mig. Kan än idag komma ihåg hur det riktigt värkte i halsen för att jag bara svalde och svalde alla känslor. Jag ville inte gråta för min mammas skull. Jag ville att hon skulle få vara fullt närvarande under begravningen utan att sitta och oroa sig över att jag satt och grät. Jag tror faktiskt det var första gången som jag på riktigt stängde av mitt känslosystem. Det fungerade ju, så därför kom det att hända så många gånger mer sen när jobbiga saker hände. Jag kommer inte ihåg hela min mormors begravning egentligen, det är mer som att jag har bilder i huvudet av den. Och jag kommer mer ihåg hur mina tankar gick än vad som faktiskt hände där inne i kyrkan.

Min mormor var väldigt sjuk den sista tiden, i cancer. Jag kommer ihåg sista gången jag träffade henne, på sjukhuset... jag vågade inte prata med henne och jag klarade inte av att se henne så dålig och valde istället att lämna sjukhussalen. Jag kommer ihåg att mamma blev arg på mig för att jag inte pratat med mormor, men jag kunde bara inte.
Några dagar senare hade min mormor bett en sköterska om att få röka en cigarett. Mormor kunde knappt röra sig vid det här tillfället och sköterskan körde in henne i sin säng in i ett rökrum. Hon tände hennes cigarett, och gick därifrån. Vad som hände sedan är inte riktigt klart, men förmodligen tappade mormor cigaretten och kunde inte få upp den igen. När brandkåren kom stod det en meter höga lågor från hela sängen. Mormor överlevde. Hon dog dock några dagar senare av sina skador... Hon skulle ha gått bort inom kort i alla fall av sin cancersjukdom, men det som hände henne.... det är hemskt.
När jag satt där i kyrkan på begravningen fick jag hela tiden bilder i huvudet på hur hennes kropp såg ut där i kistan. Dessa bilder kan än idag komma upp i mitt huvud. Jag har ingen aning om hur hon var efter branden, och jag tror inte jag vill veta heller. Jag vill minnas min mormor som den underbara människa hon var. Jag vill minnas henne som den som köpte lakritspipor till mig innan maten när jag var liten fast hon inte fick, jag vill minnas hennes hesa skratt, jag vill minnas hennes kramar hon alltid gav mig... Jag vill minnas henne som världens bästa mormor, precis som hon var! Och hon älskade mig över allt annat, precis som jag älskade henne...

Memories

Nyss när jag och mamma var ute i förrådet för att hämta granen så hittade vi massor av mina gamla gosedjur och leksaker från jag var liten. Jag trodde inte att någonting fanns kvar efter en brand vi hade i förrådet för fler år sedan, så nu blev jag helt sentimental. Danne blir nog inte lika sentimental när jag ska lasta in alla fyra kartonger i bilen och ta med hem :)

Bild 1: Mina gosedjur
Bild 2: Små dockor och annat

Bild 3: Saker jag gjort i skolslöjden

Julmusik

Hörde nyss den här låten på radion, jag älskar den! Den är så mysig och påminner mig om så många jular från jag var liten. Har för mig att pappa hade den på en LP-skiva. Finns den kvar, pappa?

Årskrönika 2008

Snart har ännu ett år gått och vi går över till 2009. Sitter här och funderar över allt som har hänt detta år. Året och Januari månad började i Liverpool tillsammans med Danne, svåger och svärföräldrar. En fantastisk resa och även mitt första besök i England. I Ferbruari flyttade vi hit till vår nya lägenhet, vilket nog är något av det bästa vi gjort detta år. Här trivs vi så himla bra. Det jag minns av Mars är så klart våra födelsedagar. Danne planerade en överaskningsfest för mig där massor av vänner var samlade i en välstädad lägenhet fylld av bubbelvin och ballonger. Det var en underbar kväll.
Tror inte det hände speciellt mycket roligt i April. Vet att jag hade min skolpraktik då i hemvården och att jag hade en ganska tung månad med mycket ångest. Sen har vi ju en hel drös med födelsedagar som ska firas denna månad också. Maj däremot minns jag som en väldigt rolig månad. Var iväg på en kryssning med Danne, Axel, Per och Veronica. Sedan var jag hos Karin i Oslo och firade 17 maj, tror det kan ha varit en av de rolligaste festerna jag någonsin varit på. I Juni var jag med Elli i Stockholm och såg Gavin DeGraw, det var så sjukt roligt. Något vi hade längtat efter i flera år som vi äntligen fick göra, och det blev precis så bra som vi hade drömt om! Denna månad var Danne bortrest i Österrike på fotbolls-VM.
Jobbade väldigt mycket under Juli månad men hann även med en vecka i Danmark tillsammans med Danne, hela min familj och mina kusiner. Det var en väldigt lyckad resa och vi fick en hel del sköna dagar på stranden. Augusti var förmodligen den jobbigaste månaden på hela året. Danne och jag hade en rejäl svacka samtidigt som jag jobbade otroligt mycket. Blev även av med mitt jobb i slutet av augusti. Har inga roliga minnen från den månaden. I September var jag trött på att må dåligt att jag bestämde mig för att ta en nystart och satsa min energi på skolan. Åkte på en sista minutenresa till Bulgarien tillsammans med Caroline, vilket var det bästa jag kunde ha gjort i det läget. Jag fick ladda mina batterier och bara glömma allt jobbigt för en stund. En otroligt rolig resa blev det dessutom. Oktober månad var en "hemma-månad" för mig. Jag spenderade mycket tid i min ensamhet och var väl inte direkt den sociala typ som jag annars är. Men man behöver ju det också ibland. November har ju varit höjdpunkten detta år, med min resa till England. Att få de tre veckorna som jag fick där i Southport är något jag kommer bära med mig hela livet. Något av det bästa i mitt liv hittills, absolut! Och nu sitter jag här i December och väntar på att ett nytt år snart ska starta. Jag har börjat trappa ner min medicin och har hopp om att jag i nästa årskrönika ska vara helt medicinfri. Nu ska jag bara se till att ha en underbar jul tillsammans med nära och kära.

Ja, det har väl varit ett ganska bra år ändå!

Klassåterträff

En gammal klasskompis till mig håller på att planerar en klassåterträff. Det skulle då vara alla som jag gått med genom låg- mellan- och högstadiet. Det skulle vara så sjukt kul att träffa alla igen. Det var ju trots allt väldigt länge sedan man träffade de flesta. En del hälsar man på när man går på stan titt som tätt, men det är ju aldrig att man har tid att prata ordentligt. Vad gör du nu för tiden? Varför hör du aldrig av dig? Det var alldeles för längesen vi sågs. De enda personerna som jag har koll på nu är egentligen Elli & Karin. Men vad gör egentligen alla andra? Är deras liv på väg mot det håll som man trodde under skoltiden?
Vilka har lämnat stan? Vilka har lämnat Sverige? Är det någon som fått barn? Är det någon som rent av gift sig? Jag anar att mycket oanat har hänt de senaste åren och det skulle vara så sjukt roligt att få träffa alla igen. Det finns ju så många speciella människor i dessa gamla skolklasser (vi var två klasser, men umgicks mer som en stor klass utanför lektionerna). Man har ju så otroligt många minnen tillsammans efter nio år i skolan. Och även om vi var två ganska stökiga klasser som bråkade titt som tätt så tyckte nog alla om varandra ändå. Jag önskar inte att jag hade gått i någon annan klass i alla fall.

Hoppas det blir av!

Ljuva minnen

Satt och tittade på fotografier igen, det är väldigt mycket av det just nu. Kom över ett gäng bilder som jag och Danne tog i augusti 2005. Vi låg ute på gräset hos mina föräldrar och det var en sån där perfekt dag. Allt var färggrannt, det var lagom varmt, vi var i harmoni och bara njöt av allting. Nykära.. oh vad det är underbart med den där nykärleken.

Flashback

Jag hade just ett väldigt långt samtal med en person från mitt förflutna. Tanken slog mig att vissa människor spelar det ingen roll hur länge man varit utan, när man väl pratar känns det så naturligt. Vissa människor har en speciell plats i ens hjärta och dom människorna kan jag öppna mig för. Jag har inte pratat ordentligt med den här personen på flera flera år, men ändå känns det som att jag känner honom så väl på något vis.
Han var min första kärlek, och kanske är det så att han på grund av det alltid kommer att vara speciell för mig. I flera år efter att det tog slut mellan oss så saknade jag hans vänskap och idag fick jag en liten flashback om varför. Vi hade sjukt roligt tillsammans och var väldigt bra vänner innan kärleken kom emellan. Ja, jag kan inte annat än att le här för mig själv framför datorn. Han är en av få människor från mitt förflutna som jag faktiskt minns med glädje. Vilka underbara minnen!

Sentimentalt

Har suttit och pratat med min bästa barndomsvän. Vi har verkligen glidit långt från varandra och det var väl sisådär 4 år sedan vi hördes av sist... Det har funnits lite agg där emellan, från min sida... Hon förändrades och försvann och bla bla... Men nu, efter att ha pratat med henne så länge, kände jag äntligen igen min barndomsvän igen. Och för första gången förstår jag varför hon var som hon var.. det känns jäkligt skönt!
Så vi har suttit och pratat om massvis av minnen och satan vad jag har skrattat. Det finns sjukt många minnen och dom är ju så underbara att tänka på!
Hoppas att vi hittar tillbaka till varandra ordentligt igen... den här kvällen känns väldigt sentimental!

Tillbakablickar

Var ute på vinden idag och letade fram mina gamla böcker. I kartongen hittade jag även alla gamla dagböcker. Vågar inte ens öppna de böcker som jag skrev när jag var tillsammans med honom. Det skrämmer mig något fruktansvärt. För jag vet att mycket av det jag skrev inte var sant. Jag försökte förgylla det vi hade på något vis. Jag ljög för mig själv. Läste dock en dikt jag skrev när jag var sjuk. Fick faktiskt en liten tår i ögat. Jag var nere på livets botten, och dikten beskrev väl många av de tankar som snurrade i mitt huvud om dagarna.

Om himlen alltid var blå

Om vi alltid bra skulle må

Om vi aldrig skulle få chansen att sakna

vad skulle då få oss att vilja vakna?

Om vi alltid fick som vi vill

Om alla jämt hjälpte till

Om glädjen alltid genom kroppen strömmar

vad skulle då hända med våra drömmar?

Det är genom misstagen vi lär

vad vi egentligen håller kär

Det är genom att sakna vi ser

vad som annars gör att vi ler

Se till att ta vara på tiden du har

En dag kanske ingenting finns kvar

-

Ja, vad ska man säga... Det är så sant som det är sagt (skrivet).

Läste lite i dagboken jag skrev när jag och Danne träffades. Det värmer i hjärtat att läsa om hur han var den enda glädjen jag hade i mina dagar då. Det enda positiva som står under min sjukdomstid var om honom. Vet inte vart jag hade varit idag om inte jag hade träffat honom. Jag hade definitivt inte kommit igenom det på samma sätt. Vet inte om jag hade kommit igenom det över huvud taget. Han gav mig de där stunderna när jag för några minuter kunde glömma att jag mådde dåligt. De minuterna som är så viktiga för att man ska orka kämpa vidare. Jag kommer att vara honom evigt tacksam för det.

Gud, vad jag älskar min Daniel!

2006 blir 2007

Borde vara olagligt att gå upp innan 9 på nyårsafton. Trött som en gris. Varuhuset har haft öppet i en kvart nu och än så länge är det helt tomt överallt. Knäpptyst. Oj, tji fick jag. Bara för att jag skrev så gick det förbi två pensionerer i 80-årsåldern. Men dem hör ju inte direkt till toppen i målgruppsligan här i min butik. Aja, folk kanske vaknar och kommer ner runt 12...

Efter jobbet ska jag bege mig hem till mor & far för att färga håret. Känner mig helt död när det är så här tråkigt. Time to go red again! Sen ska jag försöka hinna locka mammas hår och sätta upp det.

Jag hade hoppats på att hinna sova nån timme innan det bär av ikväll. Men det känns faktiskt väldigt tight på tidsschemat. Ont i magen har jag också... på något vis blir alltid mina nyår en dålig dag då dåliga saker händer. Förutom förra året... som var jättemysig! Men hur som helst har det blivit en ångestladdad dag som jag oftast inte ser fram emot speciellt mycket. Men kanske ändrades trenden efter förra året? Man kan ju alltid hoppas.

Så, hur kan man sammanfatta detta år? Om man se till kontrasterna på hur det var i januari mot hur det är nu så är det helt sjukt. Jag har kommit en enorm väg.
I början av året levde jag med ständig panikångest, torgskräck och depression. Jag kunde inte umgås med männsikor, kunde inte gå i butiker och dylikt... Jag hade till och med glömt bort hur man skrattar. Mina enda stunder som lyste i livet var när jag träffade min älskade Daniel. Han fick mig att glömma den bittra verkligheten och sväva runt bland molnen. Tillsammans är vi starka.
Ja, det har varit mycket sjukdom och sjukhusbesök för vår del och våra nära och kära detta år. Men mot slutet har det tagit sig riktigt bra. Tack vare min medicin kan jag nu leva ett helt "normalt" liv. Jag har börjat njuta av att träffa och lära känna människor igen. Och det största framsteget - jag jobbar i en köpcentrum som jag för 10 månader sedan inte ens kunde gå in i. Ett lite steg för mänskligheten - ett stort steg för mig! :)

Mina förhoppningar om nästa år är faktiskt inte så många. Så länge jag och alla i min närhet mår bra så är jag nöjd. Sen hoppas jag på att jag kommer fortsätta trivas så bra på jobbet som jag gör idag och att jag och Danne kommer få många fina stunder tillsammans...

Jaha, då har det gått 36 minuter av arbetstiden. 2 väldigt ointresserade människor har tagit sig plats på vår personräknare. Var visst bara ett abb kvar till 50 jag hade, hoppas hoppas hoppas jag får knäcka den gränsen idag.

Gott nytt år på er alla nära och kära.. och ni andra också :)