Vart ska jag börja?

Det har varit omtumlande veckor, minst sagt. På både gott och ont. Vill inte gå in på några detaljer men kan ju säga att väldigt många nya faser har startat i mitt liv just nu. Huvudfasen av dessa faser måste nog vara Personlig Utveckling. Jag har tänkt väldigt mycket och dragit en hel del slutsatser. De senaste månaderna har inte jag varit lycklig, jag har inte mått bra över huvud taget. Det är ingenting jag kan skylla på någon annan än mig själv. Ett satans ekorrhjul av negativa tankar som bara snurrar vidare och vidare. Jag är glad att någon stack in en käpp i hjulet så det slutade snurra. Nu ska jag bara se till att bryta det där hjulet mitt itu och slänga in det i brasan också. Lättare sagt än gjort kanske. Men jag känner mig mer motiverad än på länge.

I morse kom jag och älsklingen hem från en veckas underbar semester i Danmark. Den var välbehövd och väldigt uppskattad. Energimätarna som slagit i botten är nu uppladdade igen. Nya krafter, nya tag.

Fuck this

Nu lämnar vi det gamla bakom oss. Skiter i allt och börjar om från början.

Lonely, I am so lonely...

Är inte lika illamående idag som jag var igår. Men ångesten finns kvar. Försökte få komma till en läkare idag, men tydligen så fanns det inga tider förän på måndag...
Det jobbigaste är nog att jag märker hur trött Danne blir på mig när jag mår så här dåligt. Jag behöver inte säga något eller gnälla över hur jag mår, han blir trött på att se mitt kroppsspråk. Till viss del kan jag förstå honom. Men till en annan del så blir jag ledsen och besviken. Han visste när han träffade mig att jag led av ångest i perioder så jag anser inte att jag ska behöva gå och ha extra mycket ångest över att inte få ångest i hans närvaro. Det känns konstigt att för första gången under vårt förhållande inte känna att jag har hans stöd... men ja.. det löser sig väl det med.
Känner mig ensammast i världen för tillfället. Hemsk känsla.

Fan!

Fick en ångestattack på jobbet idag. Fan vad hemskt det är. Åkte hem till mamma och la mig i hennes säng... alla dumma katastroftankar kom genast tillbaka och oron ska vi inte tala om. Var nog över ett år sedan jag kände av ångesten så starkt som jag gjorde idag. Det var skrämmande. Jag är fortfarande skakis och kan inte sova... Ska se till att åka och träffa min läkare imorgon. Har kännt ett bra tag att något varit på gång nu och så här pallar jag inte att ha det. Kanske måste dosen på min medicin ändras eller något...
Fan va ledsen jag blir!! Och så tycker jag så synd om Danne, han har fått stå ut med tillräckligt av det här han också. Vill bara ge mig själv en regäl jävla smäll, lite stryk så min kropp kan tänka på nån annan smärta än ångesten. Men nej, det är ju ingen bra idé trotts allt.

Jag bara MÅSTE må bra när vi åker till Danmark nästa vecka. Vi behöver semester tillsammans. Komma bort från all skit och se lite nya väggar och få lite nya intryck. Bara bry oss om varandra och vara lyckliga. Ingen ångest så långt ögonen når...