VASar

Här är det inte VAB (vård av barn) som gäller utan VAS. All inre stress håller på och trasa sönder mig, så för att inte springa in i nån dörrkarm eller så valde jag att vara hemma och varva ner. VAS är alltså helt enkelt Vård av själen, något som vi alla behöver ibland. I dagens Sverige är det fortfarande inte okej att vara hemma från jobbet för annat än fysisk sjukdom. Inom några år kommer detta absolut att förändras, och jag tror att det är en viktig förändring som måste ske. Om inte jag hade varit hemma ett par dagar nu när jag verkligen behöver det så hade jag kanske blivit sjukskriven i flera veckor lite längre fram.

En annan sak som jag diskuterade med min kollega här om dagen är det faktum att man faktiskt inte måste uppge orsak till varför man sjukskriver sig. Ofta känner man (eller i alla fall jag?) att man måste uppge en väldigt god anledning. Det räcker inte med huvudvärk och hängighet utan det ska vara kräkningar och hög feber som gäller för att det ska vara okej.

Visst förlorar jag pengar på att vara hemma dessa två dagar... men vad är väl pengar i jämförelse mot sin hälsa? Och nu när vi har vikarier på mitt jobb igen som kan jobba så känns det bra.. nu behöver man inte ha dåligt samvete för att man är sjuk av den anledning att kollegorna ska behöva jobba extra.

Vad har jag nu gjort under denna VAS-dag? Mitt enda krav för dagen var att göra så lite som möjligt. Vi har ingen TV i sovrummet så istället har vi flyttat sovrummet (eller ja, sängen bara) till TVn. Så där har jag legat mest hela dagen och tittat på film och TV. Laptopen har också varit med framför TVn. Sen har jag stekt pannkakor och ätit med mormor Stinas supergoda äppelmos. Några backgammonspel har det också blivit med Danne. Så det har varit en lugn dag, och det har varit väldigt behövligt. Nu ligger jag och tittar på Eurovision song contest semifinalen, hoppas att det går bra för Bergendahlen! :)



Bara nio dagar till solen nu!!

Ångest, pang bom!

Det var en trevlig fika nere på Sylvia med tjejerna... men när jag kom hem fick jag värsta ångesten (??!)... Jättepassande såhär en timme innan man börjar jobba.. mår jätteilla och kan inte få i mig någon middag... så nu gäller det bara att försöka "rycka upp sig" ett antal trappsteg innan jag börjar igen.. Vill bara dra täcker över huvudet, men det kommer nog kännas bättre bara jag får komma iväg... och komma till min solstråle på jobbet! Lite kramar botar det mesta!

Nu ska jag tigga och be om att på skjuts till jobbet är min plan.. jävla skitväder!

Emotional rollercoaster

När jag glömmer att ta min medicin brukar jag alltid känna av det ett par dagar senare genom att jag blir låg. Ibland blir konsekvenserna mer än så. Idag är en sådan dag.

I förrgår glömde jag att ta min medicin och nu får jag lida för det. Hela den här dagen har varit som en jävla.. ja jag vet inte vad... Jag har upplevt de flesta känslor man kan uppleva. Glädje, ilska, ledsamhet, ångest, oro, upprymdhet.. att ha alla dessa känslor på en och samma dag blir inte bra. Och det kan skifta så fort att jag inte hinner med själv. Ena stunden kan jag bli så där otäckt apatisk och inte ens få fram ett enda ord, sen kan det helt plötsligt slå om och alla känslor förändras.

Det är otäckt när det blir på det här viset, för jag känner att jag tappar kontrollen.. jag vill kunna styra mina tankar och känslor (på det vis som man kan när man mår bra) men det går liksom inte. Då blir jag rädd.

I dessa stunder känns det som att jag håller på att tappa förståndet helt, som att jag håller på att bli galen. För er som inte själva har lidit av ångest på detta vis är det svår, om inte omöjligt, att förstå vad jag pratar om. Förmodligen tycker ni väl att jag är knäpp också... men det är så ångesten fungerar. Den lurar hjärnan och tar till alla möjliga olika trick för att man ska bryta ihop.

Det jag är tacksam över just nu är att jag är ångestfri när jag jobbar. Under alla dessa år av ångest har arbete liksom varit en ångestfri zon. När jag går till jobbet så går jag in i en annan roll är det som.. där tillåter jag mig själv inte att vara svag. Och det är jag väldigt glad över. Det finns så otroligt många människor som inte kan jobba alls på grund av sin ångest.. och då hamnar man i en ond cirkel. För desto mer inaktiv man är, desto mer tid har man att ägna åt sin ångest. Så länge jag håller mig sysselsatt så har jag ingen ångest, jag tror att det är just därför som arbete alltid har gått bra.

Det har varit mycket kring mig nu den senaste tiden. Jag tror att det är därför som jag reagerade så starkt på att jag missade medicinen denna gång. Men imorgon kommer det kännas bättre och på lördag kommer allt vara i ordning igen.. så brukar det vara.

Jag måste bli bättre på att komma ihåg att ta min medicin, det är så lätt att glömma den en dag när man mår helt bra. För precis som min svägerska uttryckte det, "vem tänker på att ta en alvedon när man inte har ont i huvudet". Precis så är det!

Rädsla.

Jag har suttit och funderat över mitt samtal med terapeuten. Vi pratade om vart min rädsla för trånga utrymmen, värme och avsvimmning kan komma från. Hon frågade mig om jag någonsin varit på en trång, varm plats och faktiskt tuppat av. Och ja, det har jag.

Det var med mitt ex. Vi skulle gå på Gyllene Tiders jubileumskonsert i Sundbyholm. Det var en otroligt varm dag och det var en lång väntan innan grindarna öppnades. Vartefter tiden gick började det bli mer och mer folk som tryckte på i kön och till slut var det så packat av folk att jag inte ens kunde röra mig.

Jag började känna obehag och solen som brände mig i ansiktet var hemsk. Paniken kom smygande och jag sa flera gånger till min dåvarande pojkvän att jag var tvungen att ta mig ut från folksamlingen. Han sa åt mig att sluta larva mig.

När ytterligare en stund gått kom yrsel. Jag kände att jag snart skulle svimma. I samma veva som det svartnade för ögonen på mig började jag försöka tränga mig ut. Sen var allt bara svart.
I nästa ögonblick låg jag på asfalten. Över mig stod flera personer. Någon bjöd mig på vatten. Jag mådde illa och satte mig i gräset för att kvickna till.

"Skärp dig för fan, du skämmer ju ut dig!", var orden jag fick av mitt ex. Jag kände mig oduglig. Totalt jävla värdelös. Jag ville hem, men valde ändå att följa med honom in på konserten. Jag satt och mådde dåligt hela tiden, men led mig igenom konserten.

Kanske är det denna händelse som skapat denna rädsla hos mig? Kan en kväll påverka en människa så mycket, fortfarande 6 år senare?

Samtalsterapi

Jag har, som jag nämnde i förra inlägget, valt att börja gå i samtalsterapi igen. Det var över fyra år sedan jag avslutade med min terapeut förra gången. Och en hel del har hänt sedan dess. Målet med att börja med detta nu igen är att kunna ta mig ifrån det sista som fortfarande gnager inom mig. Jag vill inte att min ångest ska hindra mig från någonting i mitt liv, jag vill kunna leva precis som jag önskar. Hur svårt ska det egentligen vara att få någon form av kontroll över sina tankar?

Det var väldigt intressant att få en sammanfattning på vad vi pratade om för fyra år sedan... ganska snart kunde jag konstatera att jag har kommit en väldigt lång väg sedan dess. Jag bodde hemma hos mamma och pappa, jag hade inte en tanke på att våga söka jobb, självkänslan var i botten... jag befann mig helt enkelt på en plats som jag aldrig vill återvända till igen.

Det som jag fortfarande känner mig hindrad från är främst de sociala sammanhang där jag känner mig "inlåst". Att sitta på en biograf, vara på en lång middag, gå på en konsert, åka buss/bil med många andra människor etc. etc. Helt enkelt de situationer där jag känner mig trängd. Till skillnad mot förut så gör jag ju faktiskt dessa saker ändå idag. Jag sätter mig på den där biografen och plågas av min oro och ångest, jag vägrar låta ångesten ta över. Det är ju positivt, men samtidigt vill jag också kunna njuta fullt ut av dessa tillställningar utan att alltid ha dessa jobbiga tankar.

- Vad är det absolut värsta som kan hända när du sitter där på biografen? sa min terapeut.
- Att jag får panik. Att jag måste ut därifrån.
- Vad händer om du får panik?
- Jag får ännu en jobbig upplevelse. Kanske svimmar jag till och med av.
- Och vad händer om du nu skulle svimma?

Vid det här laget förstod jag vart hon ville komma med sitt resonemang och jag började nästan skratta åt mig själv.

- Ja.. jag får väl hjälp av människor omkring mig? I värsta fall kanske någon ringer en ambulans.
- Vad skulle hända om du fick åka med ambulansen?
- Förmodligen ingenting. Jag skulle berätta vad som var problemet och skulle efter att ha vilat upp mig fått åka hem igen.

Jag vet ju så väl att det är precis så här det är. Absolut ingenting farligt kan hända mig! Och ännu tydligare vet jag att det absolut inte skulle gå så långt. Ändå kan jag inte låta bli att tänka "tänk om...". Jag fick med mig en KBT-övning som jag ska göra de kommande veckorna innan vi ska ses igen. Det känns bra att ta tag i det här igen.

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

Stressmage. JAG HATAR STRESSMAGE! Kunde inte sitta med alla andra och titta på OS, magen kraschade ihop totalt... Tur att jag har världens bästa Fia som la sig i sängen med mig och tittade på TV. Jag är glad att jag har Fia, hon är en underbar människa!

Tack Fia för att du finns!!

(lånade denna bild från hennes Facebook)

OS-kväll

Nu är det helgledigt. Har spenderat dagen fram till nu med att göra i princip ingenting. Jag brukar alltid gå hem och sova lite till när jag har jobbat natten, men idag kände jag att det inte gick. Oron i kroppen vill inte ge med sig.. av någon konstig jävla anledning. Har i alla fall gjort allt för att försöka komma i en bättre sinnesstämning genom att pyssla om mig själv. Bad, plockat ögonbryn, lockat håret, sminkat mig och klätt mig i kläder som jag inte kunde ha för några veckor sedan. Mår faktiskt mycket bättre när jag ser mig själv i spegeln idag än vad jag gjorde för 6,9 kg sedan. Och bättre ska det bli!

Ikväll kommer Fia, Kull, Per och Ida över för en trevlig OS-kväll med hockey och sånt där. Tänkte att jag skulle unna mig ett glas vin, men har ångrat mig... vet ju att alkohol hjälper ångesten på traven till att försöka bryta ned mig. Men bubbelvatten blir bra det också ;)

Hoppas på en trevlig och avslappnad kväll fylld med skratt. Please.

Hej du ångest. Hej då ångest.

Usch. Fan. Skit. Jävlar. Helvete.

Nu har jag haft två riktigt off-dagar igen. Ångest och obehagskänslor i hela kroppen. Vet som vanligt inte vad det beror på... men desto längre det går mellan gångerna, desto värre är det när det kommer. Man glömmer liksom bort det allt för fort när man mår bra. Kanske är tur det. Stick, försvinn, lämna mig igen din dumma, dumma ångest!

Ska strax iväg för att jobba natt. Känns inte jättekul att gå till jobbet när man bara vill ligga hemma och dra täcket över huvudet, men men. Jag brukar samtidigt behöva komma bort lite och fokusera på annat. Går av imorgon bitti och är sen ledig hela helgen. Ingenting är inplanerat och det känns faktiskt riktigt skönt.

Jag har ju ganska tur som har ett jobb där jag faktiskt får sova när jag jobbar natt. I en egen säng med egna sängkläder. Inte alla som har det så bra. Ska ta med mig jordgubbar och mysa framför kvällens skidskytte. Tur att det är OS, då har man alltid något att göra på kvällarna (och nätterna om man inte kan sova).

En positiv nyhet måste jag ändå avsluta med. Jag kan nu ha ett par byxor som jag inte kunde ha för några veckor sedan, jag får även ha skärp i dom för att dom ska sitta på plats, härligt!

Vart är vi på väg?

När man sitter uppe så här mitt i natten och inte kan sova trotts att man är hur trött som helst, då kommer alltid mina djupa tankar fram. Då är det skönt att ha en blogg.
Jag funderar över ångest. Nästan varje dag får jag höra om någon människa som lider av svår ångest, om inte hela tiden så i perioder. Ska det behöva vara så? Vad har vi människor skapat för värld där så otroligt många går omkring och har ångest under stora delar av sina liv? Utseende, jobb, pengar, familj, kärlek, sorg.. precis alla delar av våra liv är fyllda av press. Vi ska vara snygga, vi ska vara bra på jobbet, vi ska tjäna mycket pengar, vi ska vara lyckliga och leva det liv man drömmer om. Hur kan det ha gått så långt? Vad är det som gör att vi sätter sådan press på varandra, och framför allt på oss själva?

Det som är så hemskt är att detta bara växer och växer. Kraven blir högre och ångesten sprider sig över oss. Vart ska det sluta? När ska människan sluta plåga sig själv? Det är ett sjukligt beteende egentligen...

Varför kan vi inte bara vara nöjda med oss själva, vara glada över att vi lever i ett så pass rikt land som vi gör och försöka att leva lite mer i nuet? Varför ska det vara så svårt?

Det var inte länge sedan det var skamfyllt att prata om ångest och psykiskt illamående. Nu är det snart vardag för de flesta och en väl etablerad folksjukdom. Helt galet... en galen värld.

Rädslor

På måndag morgon när jag går av mitt pass ska jag ringa till vårdcentralen för att boka tid för samtalsterapi igen. Det känns skönt att ha bestämt mig för att göra det. Det är faktiskt något som alla människor borde göra ibland. När jag får ångest blir jag så enormt orolig i kroppen och jag känner rädslor för allt möjligt...

Jag känner mig rädd för...

• ...att aldrig bli fri från min ångest
• ...att tappa kontrollen
• ...att jag inte ska kunna ta hand om mina framtida barn
• ...att ångesten ska förstöra mitt och Dannes förhållande
• ...att ångesten ska hindra mig från att leva ut mina drömmar
• ...att bli ensam
• ...att ångesten ska bli så pass illa att jag inte skulle kunna sköta mitt jobb

Ja, jag blir rädd och orolig för det mesta. När jag mår bra så finns inte dessa tankar, men så fort ångesten kommer så följer dem med som ett brev på posten. Detta är något jag skulle vilja jobba med under samtalsterapin. Det och 100 andra saker.

Kvälls-ångest

Uh, jag har ångest. Det kryper i min kropp och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Längtar efter att Danne ska komma hem från träningen så jag kan få ligga i hans famn en stund. Hoppas han kommer snart...

Mys-kväll och ångest-ilska

oj oj oj vad jag har fått mycket gjort idag. Nu har jag dessutom varit och handlat och lagat middag. Fruktsalladen är uppskuren också, den ska ätas tillsammans med chokadpudding och nyaste Wallander-filmen. Mys för mig och Danne.

Är ganska irriterad på min ångest just nu för övrigt. I kön på matbutiken så kommer den som en ilning genom hela kroppen. Varför?! Varför förstör du så jävla mycket?! Jag tänker inte låta den förstöra för mig på mitt jobb nu.. nej, det tänker jag bara inte!! Hoppas att det blir bättre snart... det måste bli bättre snart!

Över och förbi

De 26 arbetstimmarna tog slut till sist. Jag åkte hem och kröp direkt ner i sängen för att sova några timmar. Det har varit en tung vecka, mest psykiskt. Men jag har inte givit upp utan kämpat, kämpat, kämpat! Den här veckan är det bara två arbetsdagar (torsdag och fredag) och jag ser fram emot att kunna varva ner ordentligt.

Min läkare ringde idag, och precis som jag förstod så sa han att jag skulle öka medicinen igen. Han var väldigt rar (ovanligt för läkare i Eskilstuna) och peppade mig lite. Kändes skönt med lite positiv feedback från en läkare.

Nu funderar jag på att lägga mig i ett bad, för att sen krypa ner i sängen igen och titta på TV... ja så får det bli!

Jobbig dag

Det har varit en lång dag. Och en jobbig dag.Jag och min vårdtagare var bortbjudna på lunch idag, och i bussen på väg dit så smällde ångesten till igen. Väldigt snabbt och plötsligt. Vi var där i lite över tre timmar och jag fick verkligen kämpa hela tiden. Stressmagen satte självklart igång den också. Men samma sak gällde idag, hade jag givit upp så hade det blivit dubbelt så jobbigt nästa gång. Så jag gav inte upp, istället kämpade jag!

När vi kom hem så lugnade det sig lite, men jag är fortfarande väldigt orolig i kroppen. Mår illa.
Efter att jag har kämpat emot så där i flera timmar så kommer tröttheten som ett brev på posten. Och nu när jag jobbar så måste jag hålla tillbaka mot den också.

Min plan är i alla fall att komma i säng redan vid 21 ikväll. Då sätter jag nog på en film i datorn som jag kan slumra till… film är ett bra sällskap när man inte är hemma och har Danne att krypa intill.

Ångester kryper iväg?

Jag är lycklig över att kvällen och natten gick så pass bra som det gjorde. Ångesten kryper i mig, men inte lika mycket som igår. Jag har just varit hemma hos svärmor och ätit mat och nu tänkte jag bara ta det lugnt fram till jobbet kl 19. Sen blir det jobb i några timmar. Får se första halvleken av fotbollen på jobbet och sen cyklar jag hem fort som tusan i pausen för att se andra halvlek uppe hos grannarna om jag orkar.

Imorgon bitti klockan 07:00 så inleder jag mitt 26-timmarspass, ska försöka att ta en timme i taget och låta bli att tänka på hur länge det är kvar. Allt för att hålla ångesten så långt borta som möjligt.

Tredje dagen idag med ökad dos av medicinen. Det borde börja visa effekt nu. Kanske är det därför jag är lite lugnare? Hoppas att ökad dosering ger lika bra effekt som det gjorde när jag förut började med medicinen.

När jag var hemma hos svärmor så passade jag på att beställa lite ur hennes Oriflame-katalog. Det blev duschkrämer, badskum och handkrämer. Massor av goda dofter som mango, cocos, persika och sånt där som man bara njuter av att lukta på. Ser fram emot många sköna bad! På tal om det så ska jag nog ta och hoppa ner i ett bad nu på en gång... kanske tända lite ljus och läsa lite.. mys..

På jobbet

Nu är jag på jobbet. Precis innan jag skulle cykla iväg så satte jag på en avslappningsövning i cd-spelaren. Det hjälpte mig och jag kunde ta mig iväg utan ångesten pulserande i kroppen. De första 90 minuterna har gått hur bra som helst och jag kan inte tänka mig att det ska behöva bli sämre. Obehaget finns i kroppen, men det skulle det ju göra oavsett om jag var hemma eller här.

Jag är glad att jag inte la mig och sov någonting på dagen även om jag inte ville något hellre. Det känns bra att vara trött, då kommer jag sova gott.

Men nu ska jag ställa mig och stryka samtidigt som jag tittar på Idol, ja jobbet är kanske lite lyxigt ändå?:)

Tänk om...

Nu börjar det bli lite jobbigt. Kallsvettas och är yrslig... om tre timmar börjar det. Och jag hatar den här situationen... för helt plötsligt har allt blivit så mycket större än vad det i själva verket är.

Jag trodde att jag skulle jobba denna natt och sen komma in tre timmar imorgon kväll för att sedan vara ledig fram till söndag kväll. Men jag hade tittat fel. Jag ska gå på söndag morgon kl 07:00 och inte kliva av förän 08:45 måndag morgon. Över ett dygn..

Så här tänker jag nu: Fan, fan, faaan. Om jag inte klarar denna natt så kommer jag aldrig att palla att ta mig dit på söndag morgon om jag vet att jag ska vara där så länge.

Så här borde jag tänka: Skönt att jag har en natt innan jag går på dygnspasset, då hinner jag märka att allt som hände sist var en engångsföreteelse och min nervositet för söndagen försvinner. Om det, mot alla odds, skulle hända igen så gör det ingenting. Då tar jag nya tag och bevisar för mig själv att jag kan klara det på söndag.

Varför ska det vara så in i helvete svårt att tänka rätt när jag till och med vet hur jag ska tänka? Allt det här är bara hjärnspöken.. men ändå kan jag inte. Faaaaaaan.

Telefontid

Jag fick en telefontid med en läkare på måndag morgon. Jag vet dock precis vad han kommer säga, att jag ska öka medicnen ett steg igen och att han skriver ut nya recept. Därför jag har ökat medicinen redan idag. Jag känner ju själv att det är precis det jag behöver. För första gången någonsin var det faktiskt en riktigt trevlig människa jag fick prata med på vårdcentralen.

Jag har fortfarande nattlinnet på mig. Gick in och duschade och bytte sedan till ett nytt bara. Otroligt skönt. Hur skönt som helst att bara vara hemma och ta hand om sig själv. Har städat köket, rensat garderoben och sedan plockat i ordning allt i garderoben. Skönt att få lite ordning och reda. Nyss lagade jag en god middag med ugnslagad laxfilé.

Resten av kvällen ska spenderas framför TVn har jag tänkt. Danne är i Södertälje och tittar på hockey så jag kan zappa runt precis som jag vill. Andra avsnittet av Inlåst kommer på TV4 ikväll... det ska jag absolut se i alla fall!

Rädsla... för vad?

Jag måste ta kontroll över mina tankar igen. Jag måste fokusera om och bli av med min ångest. Men jag känner mig så trött.. så slut i hela kroppen och psyket. Jag vill bara sova, sova och sova.. Så därför är det precis det jag ska ägna denna lediga dag åt.. jag ska göra absolut ingenting. Bara vila och ta det lugnt.

Imorgon ska jag jobba min andra natt och jag vill verkligen att den ska gå bättre än natt nummer ett. Danne åker dessutom till Danmark imorgon eftermiddag så honom vill jag absolut inte ringa och störa om jag skulle må dåligt. Nej, den här gången måste jag klara det helt själv. Skrämmande men viktigt.. Vad är det egentligen jag är rädd för? Jag ska ju bara vara i en lägenhet och sova? Jag får betalt för att sova.. hur kan det vara så himla svårt? Ändå mår jag illa nu bara jag tänker på det... Satan också.

Jag tror att jag ska ta med mig datorn imorgon natt så att jag kan titta på någon film eller skriva av mig en eventuell ångestattack här på bloggen.. att skriva hjälper mig oftast väldigt bra.

Jag har ringt till vårdcentralen och dom ska ringa upp mig vid halv 4. Denna gång måste jag stå på mig så att jag får prata med/träffa en läkare snarast möjligt. De brukar alltid köra över mig och ge mig en tid frst några veckor framåt. Det går inte nu!

Uppdatering kommer.

Medicin-tankar

Jag åkte på mötet och när jag sen kom hem så var ångesten tillbaka igen. Nu med en hemsk huvudvärk till råga på det. Kanske är det så att jag håller på att bli sjuk? Då brukar jag ju bli mycket känsligare för min ångest... Hur som helst så ska jag imorgon ringa och boka en tid hos min läkare så att jag kan få höja medicinen igen. Jag har försökt med 20 mg i flera månader nu, och det räcker bevisligen inte. Jag har bra mycket mer ångest än vad jag ska behöva ha. 30 mg tyckte jag däremot fungerade väldigt bra, så kanske behöver jag inte ta mig upp ända till 40-strecket igen.

När man är arbetslös och går hemma så har man tid att hantera och jobba med sin ångest. Att ha några dagar då man gräver ner sig själv gör inte så mycket... men nu med jobb och allt så går inte det. Och att lyckas passa in min ångest på lediga dagar är väl varken möjligt eller en bra idé.

Nej, jag måste ta tag i det här nu. Jag vill må bra!