Lonely, I am so lonely...

Är inte lika illamående idag som jag var igår. Men ångesten finns kvar. Försökte få komma till en läkare idag, men tydligen så fanns det inga tider förän på måndag...
Det jobbigaste är nog att jag märker hur trött Danne blir på mig när jag mår så här dåligt. Jag behöver inte säga något eller gnälla över hur jag mår, han blir trött på att se mitt kroppsspråk. Till viss del kan jag förstå honom. Men till en annan del så blir jag ledsen och besviken. Han visste när han träffade mig att jag led av ångest i perioder så jag anser inte att jag ska behöva gå och ha extra mycket ångest över att inte få ångest i hans närvaro. Det känns konstigt att för första gången under vårt förhållande inte känna att jag har hans stöd... men ja.. det löser sig väl det med.
Känner mig ensammast i världen för tillfället. Hemsk känsla.