Ibland händer saker som vi inte kan förutspå. Som en blixt från klar himmel förändras människors liv. Vi kan inte förstå varför eller se någon mening med det som hänt... men ändå kan vi inte göra någonting för att förhindra det. Livet har sin gång.. ibland är den gången alldeles för kort.

Ta vara på varje dag. Glöm inte att berätta för dina nära att du älskar dom. En dag kan det vara för sent.

Jag sänder många tankar till er idag!

"Min gamla trasiga mp3 går tiiiill...."

Dagens punkt på 365 saker du kan göra tyckte jag kändes lite olustig. Skriv ditt testamente löd punkten. Jag kan mycket väl förstå att människor som är goda för miljoner skriver sitt testamente tidigt, de kommer nästan garanterat ha massvis med pengar kvar även när de dör och de kan därmed se till att pengarna går dit de själva vill. Men att jag skulle skriva mitt testamente idag, vid 22 års ålder och utan några nämnvärt dyra ägodelar, känns bara obehagligt. Är inte det lite som att välkomna döden? Så känns det i alla fall för min del.
Det enda som jag gjort redan nu, i förebyggande syfte, är att anmäla mig till donationsregistret. Det känns som att det är en punkt som kommer bli stående för mig även om 50 år. Men at skriva ner att min TV ska skänkas till den och den, det är ju hemskt med tanke på livslängden på dagens elektronik och annat. Larv, det är vad jag tyckte om den punkten.

Begravningen

Klockan närmar sig halv tre och jag har redan varit vaken i 12 timmar, ja herregud vilka sömnstörningar jag får så fort det är något utöver det normala. Eller jag har väl i och för sig alltid lite utav sömnstörningar, men de brukar vara mer självvalda annars. Kom nyss hem från begravningen. Den var vacker, innehöll massor av kärlek och var tårfylld. Vill inte gå in på massa detaljer här i bloggen, men det var stundvis väldigt smärtsamt. Det är skönt att det är över nu... Den där begravningen har legat som en tyngd på allas axlar ända sedan innan jul.

Vila i frid morfar Harry.
Sov gott, som det så vackert stod skrivet på din kista.

Begravning..

Jag är lite orolig nu inför begravningen som är om lite mer än 4 timmar. Det jag är orolig över är nog mer min reaktion i kyrkan. De senaste gångerna jag varit i kyrkan har varit på bröllop och jag har inte haft en möjlighet att hålla tillbaka tårarna. Så fort orgeln börjat spela så har tårarna börjat spruta. Och det har verkligen varit så att de har sputat, inte en tyst stilla tår som rinner ner längst kinden här inte. Vet inte vad det beror på, men jag tror att det är för att jag alltid är så nära mina känslor nu för tiden. Idag är det en begravning, då är det mer accepterat att gråta rätt ut, men jag kan inte göra det idag. Idag måste mina tårar vara små och tysta. Jag är där för att stötta Daniel som förlorat sin älskade morfar, jag vet hur tungt han tycker att det är... Och jag vill stötta Birgitta som förlorat sin pappa och jag vill stötta mormor Stina som förlorat sin man. Jag vill vara stark idag. Jag vill vara axeln att luta sig mot. Sen kan jag låsa in mig i badrummet när jag kommer hem och bryta ihop för mig själv, men idag ska jag försöka att blockera mina känslor. Något som jag i flera år försäkt att inte göra. Men jag känner att jag måste stänga av hela känslosystemet idag för att orka med, bara för några timmar. Vet jag fortfarande hur man gör?

Jag har bara varit på en begravning tidigare, min mormors. Då svalde jag alla tårar jag hade inom mig. Kan än idag komma ihåg hur det riktigt värkte i halsen för att jag bara svalde och svalde alla känslor. Jag ville inte gråta för min mammas skull. Jag ville att hon skulle få vara fullt närvarande under begravningen utan att sitta och oroa sig över att jag satt och grät. Jag tror faktiskt det var första gången som jag på riktigt stängde av mitt känslosystem. Det fungerade ju, så därför kom det att hända så många gånger mer sen när jobbiga saker hände. Jag kommer inte ihåg hela min mormors begravning egentligen, det är mer som att jag har bilder i huvudet av den. Och jag kommer mer ihåg hur mina tankar gick än vad som faktiskt hände där inne i kyrkan.

Min mormor var väldigt sjuk den sista tiden, i cancer. Jag kommer ihåg sista gången jag träffade henne, på sjukhuset... jag vågade inte prata med henne och jag klarade inte av att se henne så dålig och valde istället att lämna sjukhussalen. Jag kommer ihåg att mamma blev arg på mig för att jag inte pratat med mormor, men jag kunde bara inte.
Några dagar senare hade min mormor bett en sköterska om att få röka en cigarett. Mormor kunde knappt röra sig vid det här tillfället och sköterskan körde in henne i sin säng in i ett rökrum. Hon tände hennes cigarett, och gick därifrån. Vad som hände sedan är inte riktigt klart, men förmodligen tappade mormor cigaretten och kunde inte få upp den igen. När brandkåren kom stod det en meter höga lågor från hela sängen. Mormor överlevde. Hon dog dock några dagar senare av sina skador... Hon skulle ha gått bort inom kort i alla fall av sin cancersjukdom, men det som hände henne.... det är hemskt.
När jag satt där i kyrkan på begravningen fick jag hela tiden bilder i huvudet på hur hennes kropp såg ut där i kistan. Dessa bilder kan än idag komma upp i mitt huvud. Jag har ingen aning om hur hon var efter branden, och jag tror inte jag vill veta heller. Jag vill minnas min mormor som den underbara människa hon var. Jag vill minnas henne som den som köpte lakritspipor till mig innan maten när jag var liten fast hon inte fick, jag vill minnas hennes hesa skratt, jag vill minnas hennes kramar hon alltid gav mig... Jag vill minnas henne som världens bästa mormor, precis som hon var! Och hon älskade mig över allt annat, precis som jag älskade henne...

Dreamhouse it is

Inom loppet av en halvtimme har våra planer ändrats drastiskt, kanske var det moset som gjorde det? Vi struntar i bion och tar en kväll hemma i soffan istället. Filmen Drömkåken går ju på TV4 kl 21, och den är ju bara så klockren! Björn Skifs och Susanne Reuter i en och samma fantastiska film. Visserligen har vi filmen på DVD, men det är ändå lite roligare att se filmerna när dom går på TV, hur kommer det sig? Reklamen är ju ett stort störande moment, men ändå kan jag föredra att ha det så än att slänga in filmen i DVD-spelaren.

I morgon är det begravning av Dannes morfar.. Tungt.. Jag har förnekat det så länge som möjligt men nu känner jag hur oron börjar fylla min kropp. Men jag ska försöka att tänka på annat, ingen idé att gå igenom de där hemska känslorna massor av gånger. Det får räcka med imorgon.

Dödsbud :(

10 minuter efter att jag skrev föregående inlägg fick jag ett telefonsamtal med ett dödsbud... Det är hemskt även om han levt ett långt och underbart liv. Vila i frid, morfar Harry.

Idag kom Dannes lilla systerson på 3 år fram till mig med ledsna ögon och sa: "Min kompis på dagis, han finns inte mer. Han hade gått sönder inuti och det gick inte att laga. Han var min kompis. Han var alltid glad."
Jag visste inte vad jag skulle säga. Vad säger man? Dannes syster berättade senare för mig att en liten pojke hade dött på hans dagis efter komplikationer från en sprucken blindtarm. Det är tragiskt, hemskt tragiskt... Och hur uppfattar han det som 3-åring? Tror han att han när som helst kan komma tillbaka igen? När jag såg hans ledsna små ögon ville jag bara gråta.

Mina tankar går i kväll till den lilla pojkens familj som förlorat sin lilla ängel.

Alla helgons dag

Igår kväll var jag med min familj på kyrkogården, precis som varje år på alla helgona. Morfars grav och en sväng ner till minneslunden för att tända ett ljus för mormor och mammas bror som inte är begravda här i staden. Jag älskar den stunden varje år. Det är alltid kallt och det är alltid en alldeles speciell känsla och stämning på kyrkogården denna dag. Ett lugn som man sällan känner annars. Och det är vackert, fantastiskt vackert... En hel ljusstad för de människor som vi saknar och som en gång har funnits här med oss.

Jag brukar aldrig ta kort på kyrkogårdar... tycker det känns fel på något vis. Men igår kväll gjorde jag det, jag ville visa min sambo hur vackert det var. Han avskyr kyrkogårdar och allt som hör därtill, han förknippar det bara med smärta... Jag ville visa honom hur lugnt och vackert det var... På något sätt visa honom att man kan minnas de döda med fina och vackra minnen istället för bara den hemska begravningen...

Krematoriet

Studiebesöket var... hm... unikt?
Att stå i ett kylrum med 18 likfyllda kistor kändes minst sagt konstigt. Speciellt när varje kista är märkt med namn, födelsedatum och dödsdatum. Man kunde liksom inte låga bli att titta på lapparna även om man var sjukt rädd för att se namnet på någon som man känner. Jag gjorde turligt nog inte det.
Sen fick vi se hela vägen som kistorna tar genom ugnar och allt. Vi fick se delar som inte blivit sönderbrända i människor, som gamla inopererade knäleder och höftleder. Det fanns liksom som en skrotlåda. Skumt som fan.
Vi fick se i förvaringsskåpen där urnorna står i väntan på begravning. Vi såg en urna som var märkt med dödsdatum från 2006 och fick förklarat för oss att den inte var begravd för att familjen inte kunde komma överrens om vart den skulle begravas. Helt sjukt ju.

Det var en konstig stämning där inne. Speciellt i kylrummen... Men allt var finare än vad man föreställer sig på något vis. Så rent och luktfritt... Ja, det var en upplevelse...

Skakis

Om en timme ska jag på studiebesök med livskunskaps-kursen. På krematoriet! Jag är faktiskt lite skakis... känns läskigt på något vis. Bara tanken på alla lik som finns där och som har varit där.

Ständigt läser man alla hemska rubriker i tidningen om brutala mord och hemska olyckor. Men på något vis är det inte verkligt innan man vet vem rubriken handlar om. Visst kan man läsa artiklarna och tycka att det är hemskt. Men ofta känns det inte mer än när man tittar på en tragisk film. När man har läst klart är det liksom borta, det är en nyhet som har skett och sen läser man vidare och glömmer det mesta av det man läst.
Här om dagen blev nyheterna verklighet. Ni har säkert läst om olyckan son skedde under en militärövning i Skövde. En 20-årig kille träffades av ett skott och dog i ambulansen på väg till sjukhus. Från början var det precis en sån där nyhet - jag läste den, tyckte det var tragiskt och tänkte sedan inte mer på det. Sen fick jag veta vem det var. En av min svågers närmsta kompisar och även en bekant till min sambo.
Plötsligt blev nyheten verklig. Det var en riktigt person som lämnar efter sig sörjande föräldrar, lillesyster, släkt och vänner. Ett ungt liv har släckts och jag inte sluta tänka på hur alla mår, inte minst killen som glömt att säkra sitt vapen... Det är hemskt tragiskt, det ska inte behöva hända. Jag lider med er alla och ägnar många tankar åt er.

Vila i frid Oskar.

Gravsmyckning

Idag ska jag ta en tur till Örebro för att smycka mormors grav. Istället för att ha en ledsam känsla i kroppen över att åka till en kyrkogård så känner jag mig ivrig och längtande. Det var länge sedan jag var på mormors grav och jag har verkligen längtat dit. Eftersom det inte ligger här i stan blir det inte att man åker dit så ofta.Sen ska vi smycka morfars grav, som är här i stan. Tända lite ljus i höstmörkret...
Och på lördag ska jag som vanligt åka ut till morfars grav och se när det lyser tända ljus så långt ögat kan nå. Otroligt vackert och stämningsfullt... Och där befinner sig en känsla av lugn som jag aldrig kännt på andra platser. Jag älskar att gå där... känna sig lite nära dom man mist för en stund...

Mormor

Gud vad jag kan sakna henne... Så älskad som jag kände mig av henne kommer jag aldrig känna mig älska igen, det var en speciell kärlek som bara fanns mellan henne och mig. Hon hade gjort vad som helst för mig, när som helst. Jag var inte så gammal när hon dog, 16 år om jag inte minns fel. Jag önskar att hon hade funnits här nu så jag fick ta hand om henne så här på ålderns höst. Jag hade skämt bort henne precis så mycket som hon alltid gjorde för mig!
När jag fortfarande bodde hemma hos mamma och pappa drömde jag om henne titt som tätt. Ofta kom hon till mig i mina drömmar och bad mig hälsa saker till mamma och andra som stod henne nära. Men sen jag flyttade hit har hon inte dykt upp en enda gång. Jag tror ju verkligen på sånt där, att man kan kommunisera med "andra sidan", mycket för saker jag upplevt själv. Men kanske hittar hon mig inte här i min nya lya, eller kanske så har hon inte något viktigt att säga. Hon kom ofta till mig om natten när jag mådde som sämst och gav mig lite nya krafter... Förmodligen låter det här för er bloggläsare som att jag är helt dum i huvudet, men jag tror verkligen... Min älskade, älskade mormor...