Sömnlös

Ibland önskar jag att jag inte tänkte så mycket jämt. Jag hatar att oroa mig. Jag hatar att tänka "tänk om...". Ändå gör jag det mest hela tiden. Jag tror att det är mitt sett att förbereda mig om någonting skulle hända. Om jag ska ut och flyga måste jag mentalt förbereda mig på det värsta, det kan vara en kapning eller en motor som går sönder. Om någon är allvarligt sjuk så tänker jag automatiskt ut alla möjliga senarier om vad som skulle kunna hända. På något vis är det som att jag förbereder mig mentalt för att inte bryta ihop totalt om det sker. Det har kommit dom senaste åren och jag tror att det är min respekt för panikångest som orsakat dessa tankar, jag gör allt för att inte behöva få en chock och få tillbaka paniken. I vissa perioder kommer tankarna mer ofta, nästan alltid är det oro för någonting som lockar fram dom.

Just nu finns dom här hos mig och jag kan inte säga att jag uppskattar dom. Men det är väl bara att acceptera och vänta ut dom. I situationer som den här är det ganska skönt att inte ha ett jobb att gå upp till imorgon. Att ligga sömnlös när man är jättetrött är bland det jobbigaste som finns.

Makeover

Gå in på http://www.makeoversolutions.com/ och titta. Ta en bild på ditt ansikte och se hur du skulle se ut i olika frisyrer, rätt så roligt faktiskt!

Och om man blir besviken så kan man ju ändra... kanske hittar man sin nya look?

Jullängtan

När det har varit en sån här dag, med irritationsmoment till höger och vänster så kan jag få en otrolig längtan efter julen. En dag då man bara glömmer allt jobbigt och är tillsammans med dom man tycker om mest. Gemenskapen, snön, jultomten, glädjen, Kalle Anka, familjen, kärleken, julbordet och tända ljus överallt... det finns så mycket mysigt på julen. I över lag när hösten är här så längtar jag bara efter att det ska bli snö och advent. Så himla mysigt när alla juldekorationer kommer upp.
Hoppas verkligen att det blir en vit jul i år, utan en massa slask var och varannan dag.
Så, nu känns det lite bättre när jag tänkt på det en stund!

Patetiska människa

Hur kan en person förföra en människa totalt med sin falska personlighet för att sedan sparka ner honom och lämna honom liggande. Och varför inte fortsätta sparka när han ändå ligger ner?
Hur kan den här personen sen komma med sitt falska leende och krama om personen och be om ursäkt för att sedan sparka ner honom igen och pissa honom rakt i ansiktet?!

Det är patetiskt! Man leker inte med andras känslor! Fy fan, jag mår illa!

Jävla sjukvård...

Varje gång jag ska ha någon form av kontakt med sjukhuset i den här staden slutar det med att jag bli irriterad. Idag skulle jag ringa och försöka få en kopia på min journal. Samtalet:

------------------------
-Hej, Jenny heter jag, jag är på jakt efter en kopia på min journal
- Då får du ringa det här numret 016-******
- okej, hejdå
------------------------
-Hej, Jenny heter jag, jag försöker få tag på en kopia av min journal
- okej, vänta så kopplar jag dig
------------------------
-Hej, Jenny heter jag, jag behöver en kopia på min journal
- Det går inte över telefon, du måste skicka ett brev
- Okej, men du jobbar ju på centralarkivet, varför kan inte du bara ordna det?
- Nej, för dom som kopierar vill ha det på ett papper
- Okej, kan du inte skriva ner mitt namn och personnummer på ett papper?
- Nej, du måste skicka brev eller faxa.
- OKEJ, HEJ DÅ!
------------------------

Vad är problemet?! Aldrig i helvetet någon gång kan dom hjälpa en och ändra lite på sina strikta det-ska-vara. Usch. Spelar det egentligen någon roll om hon skriver mitt personnummer och namn och lägger det vid faxen? Nej då, det går ju inte att hjälpa någon.

Samma sak på apoteket när jag skulle hämta ut min medicin. Då finns det någon regel som säger att det måste gå 40 dagar mellan mina uthämtningar så jag inte missbrukar tabletterna osv osv. Vad händer då om jag tappar bort en karta? Ska jag vara sjuk då för att apoteket inte vill ge mig någon ny medicin?
Hur som helst så stod hon där och räknade dagarna om och om igen för hon var inte säker på om det bara hade gått 38 dagar. Herregud! 10 minuter tog det för surtanten att ge mig mina tabletter efter att ha konstaterat att det hade gått över 40 dagar (tack och lov!). Annars hade jag väl stått där än!

Jag säger då det... sjukvården och allt som hör till... fan vilket skit!

Reell kompetens

Nu har jag färdigställt min ansökan till lärarhögskolan. Eftersom jag inte har fullständiga betyg så tänkte jag ge det en chans att söka på reell kompetens (jag skriver ett brev och ber om uppskov), det ska tydligen vara jättesvårt att få igenom men det är ju garanterat värt ett försök om jag slipper ett år på komvux. Så jag håller på att sammanstället mitt personliga brev med ett brev från en anhörig, gymnasiebetyg, läkarintyg och arbetsgivarintyg. Ska ringa till högskolan och boka tid hos min studievägledare imorgon så han kan få läsa igenom min ansökan innan den skickas in. Sen är det väl till att plugga på gama högskoleprov eftersom jag ska komplettera min ansökan med mitt resultat jag får sen på skrivningen.

Måndag känns som en viktig dag. Jag ska ha möte med chefen på Djurgårdens sjukhem för att se om jag kan börja jobba extra där. Det skulle vara guld värt. Sen ska svärfar på röntgen för att se om hans cellgiftsbehandling har fungerat eller om något nytt måste testas. Det känns lite som att det står och faller på det resultatet. Vet inte om han orkar så mycket mer... riktigt jobbigt det där.

Nu är det dags för sängen...

Ben venuto! Välkommen! Hosgeldiniz!

Portugal, Nederländerna, Italien, Canada, Indien, Hongkong, Tyskland, Egypten, Estland, Turkiet, Finland, Brasilien, Tjeckien, England, Frankrike, USA & Spanien. Blir nyfiken på vad som har fört alla dessa människor till min lilla blogg i Eskilstuna, Sverige..

Panikångest

Jag var inne på Bloggsok.se och tittade runt. Det slog mig hur många som lider av panikångest och agorafobi, folk skriver om det överallt. Ändå, när jag led av det själv, kände jag mig som den enda människan i hela världen som kännt dessa känslor. Känslorna är så oerhört intensiva och svårbeskrivliga.

Tänk dig att du ligger i ett trångt utrymme där du knappt kan röra dig, värmen är olidlig och luften du andas blir allt tyngre och tyngre i dina lungor. Till slut känns det som att du inte får någon luft över huvud taget. Samtidigt kommer det här otroliga trycket över bröstet, det är så tungt att det känns som att någon sitter på dig. Du vill springa ifrån dig själv, komma bort från den instängda känslan, lämna din kropp. Du tror inte att du kommer överleva den här gången... paniken stiger i kroppen... du är rädd, så jävla rädd!

Man kan aldrig vänja sig vid känslan, den tar kontroll över hela ens person. Även om det bara sitter i några minuter så känns det som en eviget. Varenda muskel i kroppen är överspänd efteråt och man blir så oerhört trött. Det är någon konstig trötthet som man aldrig känner annars, du hamnar i mentalt koma.

Jag blir så ledsen när jag läser om folk som har gett upp. Dom har låtit ångest-demonen ta över deras kropp och lagt sig i kriget mot den. Jag blir också ledsen över dom som tar sin antidepressiva medicin och tror att den kommer lösa allt åt dom. Misstolka mig inte nu, jag äter själv antidepressivt, men panikångest bottnar sig alltid i något; den dyker inte bara upp från ingenstans. Ibland är orsaken självklar är man kanske genomgår en skilsmässa eller har förlorat någon anhörig. Men ibland så sitter det djupare än så, kanske är det ända från barndomen? Eller kanske är det aktuellt, men förnekat?

Ingen medicin kan lösa dessa problem åt oss, de är bara där för att hjälpa oss på traven. Det viktigaste är att prata med någon, någon som är specialiserad på panikångest. Visst är det viktigt att ha någon anhörig att lätta sitt hjärta hos, men den hjälp psykologer, kuratorer och beteendevetare ger oss kan aldrig ersättas av dom som står oss nära. Jag var otroligt skeptisk till en början, men för varje möte jag gick på släppte en liten bit. Där får man också hjälp med övningar man kan göra själv när man är hemma. Tro mig, det fungerar!

Förneka inte er ångest idag, ni kommer få ta itu med det förr eller senare. Vi som en gång lidit av panikångest kommer alltid att ha det inom oss. Ångest-tendensen kommer följa oss genom livet. Skillnaden är att vi kan lära oss kontrollera den, vi kan segra över demonen!

Oj, vad långt det här blev. Jag blir så himla engagerad i folk som känner som jag gjorde, dom behöver allt stöd dom kan få. Till sist måste jag ge ett boktips, till er som är drabbade, men även till era anhöriga - jag tror den kan hjälpa er förstå! Boken är välskriven och har hjälpt mig otroligt mycket i min kamp, hoppas att den kan ge dig lika mycket!

Lucinda Bassett - Befriad från ångest

Nattmys

Klockan är omkring halv 3 när Danne börjar vrida på sig i sängen. Orolig som jag är frågar jag om han känner sig febrig igen. Men det gjorde han inte. Istället anser han sig vara färdigsoven och utvilad och inte ett dugg sugen på att somna om. Istället tassar vi upp mitt i natten och kryper ner i vardagsrumssoffan, tänder ljus och kollar på gamla Prison Break-avsnitt. Men nu tänkte jag krypa ner bredvid honom i soffan och somna in...

Kjell & Pär

Varför är dessa människor överallt, och vart kom dom ifrån? Helt plötsligt, från ingenstans, är dom vart man än vänder sig. Pär verkar väl vara någonlunda normal - men Kjell?! Hans röst i radion skär sig i mina öron, den är obeskrivlig men hemsk. Och i Tv-rutan vill man liksom slita ut orden ur hans sävliga person.

Jag förstår inte riktigt vilka det är dom vill efterlikna, Filip & Fredrik eller Magnus & Brasse? Hur som helst går det jättebort. Snälla någon, ta bort dessa människor från allt vad media kallas.