Sömnlös

Ibland önskar jag att jag inte tänkte så mycket jämt. Jag hatar att oroa mig. Jag hatar att tänka "tänk om...". Ändå gör jag det mest hela tiden. Jag tror att det är mitt sett att förbereda mig om någonting skulle hända. Om jag ska ut och flyga måste jag mentalt förbereda mig på det värsta, det kan vara en kapning eller en motor som går sönder. Om någon är allvarligt sjuk så tänker jag automatiskt ut alla möjliga senarier om vad som skulle kunna hända. På något vis är det som att jag förbereder mig mentalt för att inte bryta ihop totalt om det sker. Det har kommit dom senaste åren och jag tror att det är min respekt för panikångest som orsakat dessa tankar, jag gör allt för att inte behöva få en chock och få tillbaka paniken. I vissa perioder kommer tankarna mer ofta, nästan alltid är det oro för någonting som lockar fram dom.

Just nu finns dom här hos mig och jag kan inte säga att jag uppskattar dom. Men det är väl bara att acceptera och vänta ut dom. I situationer som den här är det ganska skönt att inte ha ett jobb att gå upp till imorgon. Att ligga sömnlös när man är jättetrött är bland det jobbigaste som finns.