"Ett mål utan en plan är bara en önskan."

Sagt av: Larry Elder

Grammisgalan

Ikväll är det Grammisgalan, jag brukar titta på det varje år och varje år brukar jag även bestämma mig för att inte se det nästa år. Ikväll ska jag titta som vanligt. Satt just och tittade in alla nominerade och blev lika förvirrad som vanligt. Är jag så dålig på att följa med i musiken som det verkar? Jag känner inte igen hälften av artisterna! Å andra sidan är jag väldigt dålig på att veta vad grupper och artister heter även om jag kan deras låtar. Den helt klart roligaste kategorin måste vara Årets barnskiva, kolla bara in alla dessa namn:

• Kungliga Filharmonikerna med albumet Sånger ur Majas alfabet
• Bröderna Knäck med albumet Meka med Knäck ett
• Longkalsong med albumbet Djur på svenska
• Tarzan & Banarne med albumet Swingtajm!

Det låter mer som en parodi på hela Grammisgalan! Så förmodligen kommer dom väl inte visa det priset på TVn, men roligt det är det! Man kan riktigt se hur de högt uppsatta inom musikbranchen sitter i ett stelt rum och lyssnar på Bröderna Knäck för att senare ha en lång och djup diskussion om vilket budskap skivan faktiskt försöker förmedla. Oh my...

Kockfasoner

Jag fortsätter mitt duktiga matlagande, andra dagen i rad (wow)! Inga halvfabrikat här inte! Idag serveras Kyckling- och currygryta á la moi! Hoppas det ska smaka lika gott som det doftar!

Bildbevis av mina hemmafrutakter

Begravningen

Klockan närmar sig halv tre och jag har redan varit vaken i 12 timmar, ja herregud vilka sömnstörningar jag får så fort det är något utöver det normala. Eller jag har väl i och för sig alltid lite utav sömnstörningar, men de brukar vara mer självvalda annars. Kom nyss hem från begravningen. Den var vacker, innehöll massor av kärlek och var tårfylld. Vill inte gå in på massa detaljer här i bloggen, men det var stundvis väldigt smärtsamt. Det är skönt att det är över nu... Den där begravningen har legat som en tyngd på allas axlar ända sedan innan jul.

Vila i frid morfar Harry.
Sov gott, som det så vackert stod skrivet på din kista.

Terapi-forum

Jag har tidigare sågat sidan SPS av den anledning som Tanketroll skriver om här, när hon nu tog upp ämnet igen tänkte jag titta om jag kunde hitta någon alternativ sida som var bättre. Jag hittade då http://www.terapisnack.se/. Där kan man diskutera, fråga och läsa om alla möjliga olika problem. Det kan var allt från fobier för hundar till svår panikångest, psykopati eller ADHD. Ja, allt som man kan gå i terapi för helt enkelt. Jag tror att den sidan kan hålla sig mycket bättre inom ramarna för vad som är rimligt då den drivs av riktiga psykologer och terapeuter som kan ge "expertråd". Man kan självklart även diskutera och prata med andra drabbade personer. Har inte hunnit kolla upp sidan så himla mycket, men den verkar vara väldigt bra! Ska titta in sidan lite mer någon dag när jag känner att jag har mer motivation.

Begravning..

Jag är lite orolig nu inför begravningen som är om lite mer än 4 timmar. Det jag är orolig över är nog mer min reaktion i kyrkan. De senaste gångerna jag varit i kyrkan har varit på bröllop och jag har inte haft en möjlighet att hålla tillbaka tårarna. Så fort orgeln börjat spela så har tårarna börjat spruta. Och det har verkligen varit så att de har sputat, inte en tyst stilla tår som rinner ner längst kinden här inte. Vet inte vad det beror på, men jag tror att det är för att jag alltid är så nära mina känslor nu för tiden. Idag är det en begravning, då är det mer accepterat att gråta rätt ut, men jag kan inte göra det idag. Idag måste mina tårar vara små och tysta. Jag är där för att stötta Daniel som förlorat sin älskade morfar, jag vet hur tungt han tycker att det är... Och jag vill stötta Birgitta som förlorat sin pappa och jag vill stötta mormor Stina som förlorat sin man. Jag vill vara stark idag. Jag vill vara axeln att luta sig mot. Sen kan jag låsa in mig i badrummet när jag kommer hem och bryta ihop för mig själv, men idag ska jag försöka att blockera mina känslor. Något som jag i flera år försäkt att inte göra. Men jag känner att jag måste stänga av hela känslosystemet idag för att orka med, bara för några timmar. Vet jag fortfarande hur man gör?

Jag har bara varit på en begravning tidigare, min mormors. Då svalde jag alla tårar jag hade inom mig. Kan än idag komma ihåg hur det riktigt värkte i halsen för att jag bara svalde och svalde alla känslor. Jag ville inte gråta för min mammas skull. Jag ville att hon skulle få vara fullt närvarande under begravningen utan att sitta och oroa sig över att jag satt och grät. Jag tror faktiskt det var första gången som jag på riktigt stängde av mitt känslosystem. Det fungerade ju, så därför kom det att hända så många gånger mer sen när jobbiga saker hände. Jag kommer inte ihåg hela min mormors begravning egentligen, det är mer som att jag har bilder i huvudet av den. Och jag kommer mer ihåg hur mina tankar gick än vad som faktiskt hände där inne i kyrkan.

Min mormor var väldigt sjuk den sista tiden, i cancer. Jag kommer ihåg sista gången jag träffade henne, på sjukhuset... jag vågade inte prata med henne och jag klarade inte av att se henne så dålig och valde istället att lämna sjukhussalen. Jag kommer ihåg att mamma blev arg på mig för att jag inte pratat med mormor, men jag kunde bara inte.
Några dagar senare hade min mormor bett en sköterska om att få röka en cigarett. Mormor kunde knappt röra sig vid det här tillfället och sköterskan körde in henne i sin säng in i ett rökrum. Hon tände hennes cigarett, och gick därifrån. Vad som hände sedan är inte riktigt klart, men förmodligen tappade mormor cigaretten och kunde inte få upp den igen. När brandkåren kom stod det en meter höga lågor från hela sängen. Mormor överlevde. Hon dog dock några dagar senare av sina skador... Hon skulle ha gått bort inom kort i alla fall av sin cancersjukdom, men det som hände henne.... det är hemskt.
När jag satt där i kyrkan på begravningen fick jag hela tiden bilder i huvudet på hur hennes kropp såg ut där i kistan. Dessa bilder kan än idag komma upp i mitt huvud. Jag har ingen aning om hur hon var efter branden, och jag tror inte jag vill veta heller. Jag vill minnas min mormor som den underbara människa hon var. Jag vill minnas henne som den som köpte lakritspipor till mig innan maten när jag var liten fast hon inte fick, jag vill minnas hennes hesa skratt, jag vill minnas hennes kramar hon alltid gav mig... Jag vill minnas henne som världens bästa mormor, precis som hon var! Och hon älskade mig över allt annat, precis som jag älskade henne...

Dreamhouse it is

Inom loppet av en halvtimme har våra planer ändrats drastiskt, kanske var det moset som gjorde det? Vi struntar i bion och tar en kväll hemma i soffan istället. Filmen Drömkåken går ju på TV4 kl 21, och den är ju bara så klockren! Björn Skifs och Susanne Reuter i en och samma fantastiska film. Visserligen har vi filmen på DVD, men det är ändå lite roligare att se filmerna när dom går på TV, hur kommer det sig? Reklamen är ju ett stort störande moment, men ändå kan jag föredra att ha det så än att slänga in filmen i DVD-spelaren.

I morgon är det begravning av Dannes morfar.. Tungt.. Jag har förnekat det så länge som möjligt men nu känner jag hur oron börjar fylla min kropp. Men jag ska försöka att tänka på annat, ingen idé att gå igenom de där hemska känslorna massor av gånger. Det får räcka med imorgon.

Potatismos & Bio

Jag har för första gången i mitt liv gjort egen potatismos (pinsamt, jag vet). Väldigt konstigt med tanke på att jag aldrig någonsin fått pulvermos hemma hos mamma och pappa. Men det är ren lathet faktiskt, men från och med nu är det ändring på det! Nu ska maten lagas ordentligt! Har inte smakat på det än, fisken är fortfarande i ugnen. Men jag vet att det är godare än det där äckliga pulvermostjafset.

Ikväll är det bio som står på schemat igen. Vi ska gå på Allt flyter av Måns Herngren och vi känner för att se något lättsamt, eller så ska vi se Changeling av Clint Eastwood om vi känner för något spännande. Den sistnämnda har dock Angelina Jolie i huvudrollen och jag har lite svårt för henne i filmer. Men kanske ändras den åsikten idag, vem vet!

Datafingret i fara!

Höll på att röja lägenheten och städa bort alla julsaker när jag skar mig i fingret så det sprutade blod. Det var den jäkla julstjärnan vi hade i somrummet som gav mig ett djupt sår i mitt datafinger (det som jag styr laptopen med alltså). Stjärnan är jord av någon form av metall och kanterna är visst väldigt vassa, bra att veta till nästa år!
För några år sedan hade jag garanterat svimmat när jag såg att blod forsa ner över handen, men efter att ha jobbat inom vårdet och gjort nästan hela undersköterskeutbildningen kunde jag hantera det riktigt bra. Lite kallsvettig blev jag, men inte mer än att jag kunde lägga om såret själv.
Anledningen till att mina fingar är extra känsliga är för en skada jag fick när jag var 8 år. Jag skulle dela på ett äpple med en kniv och hade fingret under äpplet. Ja, där rök hela fingertoppen som senare fick sys tillbaka. Ända sedan dess är jag extra känslig över mina fingrar, det tog många år innan jag tog i en kniv igen. Och istället går jag och skär mig på en JULSTJÄRNA?! Ja, herregud..

Högskoleutbildning i KBT

Läste en notis om att Ann Frostin, psykolog och psykoterapeut, har fått i uppdrag att planera en legitimationsgrundande utbildning i KBT. Det skulle vara en 60-poängskurs som ska hamna på Stockholms Universitet. Jag försöker hitta mer information om det, men hittar ingenting. Är det någon som hört talats om det?