Åldersnoja?

Människor idag lever längre liv än någonsin tidigare. Vi kvinnor har en livslängd på i genomsnitt över 83 år. Trots detta är åldersnojan värre än värst. I alla fall sett från mitt perspektiv.

Jag är 24 år och börjar redan noja över att inte hinna med att skaffa barn och hus. 24 år! Och jag är absolut inte ensam om dessa tankar... de flesta av mina vänner (som inte redan har det där) känner likadant. Och de som redan tidigt fått barn och hus verkar känna att de går miste om mycket annat i livet.

Blir man någonsin nöjd? Eller är gräset alltid grönare på andra sidan?

Denna diskussion har under en längre tid varit högaktuell här hemma. Dessvärre har det inte varit någon vidare rolig diskussion då vi står på varsin sida av staketet. Men efter mycket om och men har vi kommit fram till en kompromiss.

Han ska plugga färdigt och börja jobba. Och redan nu ska vi börja spara pengar till vår drömresa (kan berätta om den vid annat tillfälle). En resa som vi verkligen vill göra båda två och som är väldigt svår att göra efter den dag man väl skaffar barn (om man inte vill vänta till dess att dom är utflugna...!). Resan kommer bli stor och lång och vi räknar med att ha sparat ihop nog med pengar till sommaren 2013. Ju mer vi pratar om denna resa desto mer känner jag att det verkligen är något jag vill hinna med att göra.

Så jag tänker sluta åldersnoja vid min skamsligt låga ålder och försöka inse att jag kan hinna med allt det där ändå. Förhoppningsvis har jag 60 år kvar att leva och kanske 15 år på mig att skaffa barn (SÅ länge tänker jag dock INTE vänta).

Jag slängde ut frågan till två av mina vänner och frågade om dom inte skulle ta med sin respektive och haka med på denna resa. Det första båda säger är att "då är det nog bebis och hus som tar upp vår tid". De är 24 respektive 22 år.

Så nej, nu skiter jag i det här! Jag ska sluta stressa upp mig i onödan och åka iväg på en sju helvetes underbar resa som jag i framtiden kan berätta om för mina barn och barnbarn. Ja, så får det bli!

Och tji fick ni!