Hejdå.

Jag älskar mitt jobb. Jag trivs med både sysslor och kollegor. Jag är en duktig försäljare och jag brinner för det jag gör. I ett halvår har jag jobbat och nu den 22a var det dags för fast anställning. Jag var jublande glad när jag för 2-3 veckor sedan fick förfrågan om jag ville gå upp och jobba heltid. Firade med min sambo.
Men snart märkte både jag och min kollega att vi inte var speciellt önskvärda på jobbet av vår nytillkomna chef. Efter utpressning fick hon sluta och jag visste att det inte skulle dröja många dagar innan det var min tur. Mådde riktigt dåligt över dessa dubbelbudskap; å ena sidan älskar jag mitt jobb å andra sidan kände jag mig inte önskvärd. Och nu är det min tur att sluta. Det är förjävligt... riktigt förjävligt!
Jag är så jävla ledsen! Tur i oturen att jag har min kollega som känner precis likadant. Jag kan verkligen inte förstå bristen på empati vissa människor har. Ena dagen så har det ingenting att göra med siffrorna utan att det ska vara ett bra sammansvetsat team och andra dagen så är det inte bra säljare som gäller utan endast toppsäljare. Undrar egentligen hur det ligger till... Hur som helst är det jävligt illa skött.
Min förra chef hade satt mig på en fast anställning, det är jag 99,9% säker på. Så man undrar ju om man har ödet eller oturen på sin sida när det blir chefsbyte bara några veckor innan.

:'(

Ja, imorgon är det väl bara att pallra sig iväg till arbetsförmedlingen. Kul.

I en handvändning ändras hela ens vardag. Alla planer ändras och man får börja om från början.
Hejdå jobb. Hejdå bostadsrätt. Hejdå semesterplaner. Hejdå ekonomi.