Samtalsterapi

Jag har, som jag nämnde i förra inlägget, valt att börja gå i samtalsterapi igen. Det var över fyra år sedan jag avslutade med min terapeut förra gången. Och en hel del har hänt sedan dess. Målet med att börja med detta nu igen är att kunna ta mig ifrån det sista som fortfarande gnager inom mig. Jag vill inte att min ångest ska hindra mig från någonting i mitt liv, jag vill kunna leva precis som jag önskar. Hur svårt ska det egentligen vara att få någon form av kontroll över sina tankar?

Det var väldigt intressant att få en sammanfattning på vad vi pratade om för fyra år sedan... ganska snart kunde jag konstatera att jag har kommit en väldigt lång väg sedan dess. Jag bodde hemma hos mamma och pappa, jag hade inte en tanke på att våga söka jobb, självkänslan var i botten... jag befann mig helt enkelt på en plats som jag aldrig vill återvända till igen.

Det som jag fortfarande känner mig hindrad från är främst de sociala sammanhang där jag känner mig "inlåst". Att sitta på en biograf, vara på en lång middag, gå på en konsert, åka buss/bil med många andra människor etc. etc. Helt enkelt de situationer där jag känner mig trängd. Till skillnad mot förut så gör jag ju faktiskt dessa saker ändå idag. Jag sätter mig på den där biografen och plågas av min oro och ångest, jag vägrar låta ångesten ta över. Det är ju positivt, men samtidigt vill jag också kunna njuta fullt ut av dessa tillställningar utan att alltid ha dessa jobbiga tankar.

- Vad är det absolut värsta som kan hända när du sitter där på biografen? sa min terapeut.
- Att jag får panik. Att jag måste ut därifrån.
- Vad händer om du får panik?
- Jag får ännu en jobbig upplevelse. Kanske svimmar jag till och med av.
- Och vad händer om du nu skulle svimma?

Vid det här laget förstod jag vart hon ville komma med sitt resonemang och jag började nästan skratta åt mig själv.

- Ja.. jag får väl hjälp av människor omkring mig? I värsta fall kanske någon ringer en ambulans.
- Vad skulle hända om du fick åka med ambulansen?
- Förmodligen ingenting. Jag skulle berätta vad som var problemet och skulle efter att ha vilat upp mig fått åka hem igen.

Jag vet ju så väl att det är precis så här det är. Absolut ingenting farligt kan hända mig! Och ännu tydligare vet jag att det absolut inte skulle gå så långt. Ändå kan jag inte låta bli att tänka "tänk om...". Jag fick med mig en KBT-övning som jag ska göra de kommande veckorna innan vi ska ses igen. Det känns bra att ta tag i det här igen.