Hopp

I söndags morse när jag skulle gå till jobbet kl 07 på morgonen var det väldigt mörkt, kallt och ensamt ute. Mötte bara ett par bilar på hela vägen till jobbet. När jag gick där och frös kändes allt väldigt hopplöst. Jag visste att jag hade ett 26-timmarspass framför mig och jag kände mig otroligt trött. Och precis när jag gick där och suckade i min ensamhet slängde jag en blick upp mot himlen och såg det vackraste stjärnfallet. Plötsligt kände jag mig lite varmare inombords. Jag blundade och gjorde en önskan. Hoppfullhet tog över alla negativa känslor i mig och resten av den kalla promenaden gick jag med ett leende på läpparna. Tänk vad lite som behövs för att man ska få en fantastisk dag!