måndag 27 oktober 2008

Det var då det

När jag försökte ta mig bort från min ångest och ur min depression var det tur att jag hade min Daniel. Det var nog under sommaren 2005 som jag gjorde störst framsteg. Någon som inte själv varit i samma sits kan nog inte förstå hur det är att inte våga gå ut från sitt hem, att kräkas vid tanken på att stå i en kö eller att sitta för länge i en bil. Dessa saker var enorma för mig just då, ett tag trodde jag aldrig att jag skulle kunna lämna lägenheten igen.
Det Danne gjorde för mig då var helt fantastiskt. Han satte sig ner med mig, ett block och färgpennor och gjorde upp mål för mig. Vad vill jag göra innan sommaren vad över? Vad ville jag klara av? När jag skrev listan så kändes alla mål alldeles för långt borta för att kunna klara av. Och den sommaren klarade vi heller inte av alla, men jag kom en bra bit på vägen mot att börja vinna tillbaka min egen självkänsla. När jag gick igenom alla gamla fotografier hittade jag faktiskt en bild på listan som vi gjorde:

Åka till Tuna Park... Sova över hos Danne... Åka till Ikea... Tälta... Sakerna på listan är ju bara saker som man annars tar för givet och "bara gör ". Men för mig var det stort, riktigt stort. Jag är stolt över mig själv och jag är enormt tacksam för den hjälp jag har fått på vägen.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Åh, vilken underbar pojkvän du verkar ha! Jag känner igen mig i din beskrivning. Särskilt det där som verkar helt normalt för ngn annan är en jättegrej för en själv. Bra jobbat!

Jenny sa...

Ja visst är han!! Tack så mycket! skönt att någon känner igen sig!