Jag är rädd...

Jag har panik i kroppen. Attacker har kommit och smygit sig på hela dagen. Jag har fått svettningar, blivit yr... men tack och lov ingen hjärtklappning (det tycker jag är värst!). Varje gång attackerna har kommit och velat bryta sig fram så har jag lyckats tagit mig samman. Förmodligen för att jag inte varit hemma och vägrar låta folk se mig i det tillståndet. Men jag vet att attacken kommer att komma. När den kommit så här nära mig ligger den latent och bara väntar på att få komma fram. Det spelar ingen roll hur länge jag skjuter undan den, desto värre blir den bara när den väl kommer. För den kommer att komma.
Danne ska jobba i natt och jag är lite rädd. För mörkret och ensamheten. För att inte ha någon som håller om mig när jag behöver det.
Jag hatar den här molnande ångesten som bara ligger som ett svart täcke över mig. Jag blir som apatisk.. och då blir jag rädd. Det påminner mig alldeles för mycket om en tid då jag stängt av alla känslor i hela mig. Att inte känna någonting är sjukt mycket värre än att ha ångest.

Åh.. jag vill ha sällskap... men ändå inte... hjälp mig!