Projekt oro

Jag läste i en bok igår som handlade om kognitiv beteendeterapi mot oro. Det var läskigt. Kändes som att många delar i boken handlade om mig. På pricken. Jag oroar mig för allt och alla hela tiden. Och det är inte på ett bra sätt. Men det var värre förut, då hade jag ständigt katastroftänkande (tänk om båten sjunker? vi dör i en bilolycka? jorden förintas? etc. etc.), nu är det mer vardagliga saker. Men efter att ha läst i boken förstår jag att det verkligen inte är hälsosamt. Så nu går jag in i en ny personlig utvecklingsfas: projekt oro kallar jag det. Jag ska ändra mitt tänkande, bli av med alla infekterade tankar som bara förstör för mig.

Jag brukar få bilder i huvudet om saker som kan hända. Om vi åker bil kan jag tvinga Danne att ta en annan omväg bara för att jag får för mig att vi kommer krocka om vi tar den korta vägen. Om Danne struntar i det och det ändå inte sker en olycka kan jag inte se det som att jag hade fel i min tanke, utan att vi istället hade otrolig tur som klarade oss. För ett par veckor sedan sa jag till Danne att sakta ner med bilen för att det kan komma en älg på vägen. Ett par hundra meter längre fram stod det plötsligt en älg där bakom en kurva. det andra då kallar för slumpen känns inte alls som någon slump för mig. I förrgår sa jag att han skulle sakta ner igen för att det kändes som att det kunde komma ett rådjur ut på vägen. Ja, minsann, 2 minuter senare kom rådjuret. Men jag blir nästan arg när det sker när jag säger det, för hur ska jag då få bort tankarna, i dessa fall har de ju inte varit meningslösa?

Jag har inte körkort. Förklaringen till detta är som följande. Någon gång för länge sedan fick jag en bild i huvudet där jag dog i en bilolycka där jag körde. Nu vågar jag helt enkelt inte. Jag vill inte köra ihjäl mig!

Ja, jag är nog lite väl vanskapt i huvudet ibland. Och ja, jag vet att jag tänker för mycket.