Eltar

Har haft långa diskussioner med Danne idag. Vi står på olika plan för första gången. Vill helt olika saker. Jag vill starta familj medan han vill fortsätta att leva som vi gör. Visst är vi unga.. det kan jag inte säga någonting om. Men jag har alltid vetat att jag kommer slå mig ner tidigt. Och nu infinner sig bara den där rädslan av att han inte ska få den känslan på många år. Han kanske vill skaffa barn först när han blir 30? Det skrämmer mig.
Men självklart vill inte jag ha barn med någon som inte själv är redo. Men det finns ingen annan människa på denna jord som jag tror skulle bli en bättre pappa än han.. Han är så fin med barn, och dem älskar honom!
Det är så svårt. Hur hanterar man dessa situationer? Danne kan ju se glädjen i ögonen på mig när jag pratar om det och hur ledsen jag blir när inte han känner ens i närheten av samma sak. Och jag ser hur förtvivlad han blir när han inte vet vad han ska säga till mig...

"Måste du ha så brottom?", den kommentaren vill jag helst radera från svenska ordböckerna. Måste alla säga så? Hur kan ni veta hur jag känner? Det är mitt och Dannes liv - våra val.

Jag ska försöka att lägga det på is ett tag så att Danne får chans att fundera i lugn och ro. Ska försöka, men det är svårt.. Jag vet inte vad det är.. Känns som att varenda liten hormon i kroppen skriker efter det. Skönt i alla fall att jag vet vart tomhetskänslan kommer ifrån nu. Har saknat något så länge men inte vetat vad.

...Hoppas att jag inte måste sakna så himla länge till...