Tystnaden, mörkret & jag

Nu har jag den där kostiga känslan att jag drar mig för att gå och lägga mig igen. Redan vid 23-tiden var jag ordentligt trött, men någonting i mitt huvud hindrar mig från att lägga mig där i mörkret och lyssna på tystnaden. Jag vill vänta tills mina ögonlock inte orkar hålla sig uppe längre så att jag somnar på 2 minuter när jag väl lägger mig. Varför ska det vara så svårt att bara ligga där, även om jag inte kan sova, sluta ögonen och vila? Huvudvärken är inte rolig så här vid halv 5 tiden på morgonen.

Jag har alltid tyckt om tystnaden och ensamheten. Att bara vara för mig själv och tänka. Jag brukade alltid lägga mig i badet under största möjliga tystnad och bara slappna av. Som det är nu kan jag inte bara ligga där, jag måste ha en bok eller prata i mobilen (ja, jag gör det i badet..!!). Den där tystnaden skrämmer mig på något vis. Varför? Vad är det egentligen jag är rädd för?

Jag måste verkligen försöka avvänja mig vid det här, för jag vet hur mycket min själ behöver de där stunderna. Det är precis det här jag älskar med att blogga, jag började skriva ett inlägg om att jag inte ville gå och lägga mig och utan att ens tänka så kommer jag själv fram till en jättebra insikt. Jag bara låter fingrarna skriva, och när jag sedan läser igenom texten så är det som att prata med en terapeut som känner mig sjukt väl. Det är så mycket som blir tydligt när man läser det man själv har skrivit. I alla fall så är det så för mig.

När jag började skriva detta inlägg kände jag mig ledsen och nedstämd. Nu, när jag avslutar mitt inlägg, så känner jag mig fundersam och hoppfull. Det är precis därför som jag skriver denna blogg. Lite mindre nedstämdhet och lite mer hoppfullhet.

Nu ska jag krypa ner i sängen. I mörkret. Med tystnaden.