Tillbakablickar

Var ute på vinden idag och letade fram mina gamla böcker. I kartongen hittade jag även alla gamla dagböcker. Vågar inte ens öppna de böcker som jag skrev när jag var tillsammans med honom. Det skrämmer mig något fruktansvärt. För jag vet att mycket av det jag skrev inte var sant. Jag försökte förgylla det vi hade på något vis. Jag ljög för mig själv. Läste dock en dikt jag skrev när jag var sjuk. Fick faktiskt en liten tår i ögat. Jag var nere på livets botten, och dikten beskrev väl många av de tankar som snurrade i mitt huvud om dagarna.

Om himlen alltid var blå

Om vi alltid bra skulle må

Om vi aldrig skulle få chansen att sakna

vad skulle då få oss att vilja vakna?

Om vi alltid fick som vi vill

Om alla jämt hjälpte till

Om glädjen alltid genom kroppen strömmar

vad skulle då hända med våra drömmar?

Det är genom misstagen vi lär

vad vi egentligen håller kär

Det är genom att sakna vi ser

vad som annars gör att vi ler

Se till att ta vara på tiden du har

En dag kanske ingenting finns kvar

-

Ja, vad ska man säga... Det är så sant som det är sagt (skrivet).

Läste lite i dagboken jag skrev när jag och Danne träffades. Det värmer i hjärtat att läsa om hur han var den enda glädjen jag hade i mina dagar då. Det enda positiva som står under min sjukdomstid var om honom. Vet inte vart jag hade varit idag om inte jag hade träffat honom. Jag hade definitivt inte kommit igenom det på samma sätt. Vet inte om jag hade kommit igenom det över huvud taget. Han gav mig de där stunderna när jag för några minuter kunde glömma att jag mådde dåligt. De minuterna som är så viktiga för att man ska orka kämpa vidare. Jag kommer att vara honom evigt tacksam för det.

Gud, vad jag älskar min Daniel!