Ja, vad ska man säga...

Fan. Helvete. Jävla skit.
Gårdagen vill jag bara glömma. Kan den inte försvinna? Kan den inte bara förintas... Jag har betett mig som ett svin, som det svin jag lovat mig själv att aldrig bli. Jag äcklas av mig själv...
Jag kommer att förakta alkohol för resten av mitt liv. Nu i efterhand kan jag se att det inte var så smart att dricka över huvud taget när vi hade vart osams innan.
Kan det verkligen vara jag som sa dom där orden? Det är patetiskt. På en kväll lyckades jag göra mig av med både min livskamrat och en väldigt bra vän... Orden som lät så bra i mitt huvud igår känns plötsligt som hårta knivhugg mot hjärtat. Jag mår verkligen som jag förtjänar idag. Hela min kropp är fylld av ångest, tårarna kan inte sluta rinna, livsglädjen är som bortblåst och aldrig har jag kännt mig så ensam.
Om det finns en chans att göra allt bra igen så vet jag ändå inte om jag kan ta den... skulle inte det bara vara orättvist och själviskt?

Jag förtjänar inte att må bra... jag är bara en äcklig jävla patetisk människa som förtjänar att leva i ensamhet...

Om Du läser det här kan jag inte med ord förklara hur mycket jag ber om ursäkt. Jag satte dig i en situation du inte ville vara i, och som du försökte ta dig ur... Vänner som du växer inte på träd och du ska vara stolt över dig själv.. över att du är den du är! Du har inte gjort något fel, det hoppas jag att du förstår. Jag är ledsen, fruktansvärt ledsen, för det här... Han vet att du gjorde allt rätt och er vänskap kommer inte att förändras på något vis.. Än en gång, förlåt!