Tomrum i själen?

Jag satt just i en diskussion med en vän som handlade om längtan efter barn. Det var en bra diskussion som väckte mycket tankar i mig. Jag har, som bekant för mina gamla bloggläsare, en enorm längtan efter att få barn. Ibland kan jag längta så det värker i hela kroppen. Jag ser det som meningen med livet, som min mening med mitt liv. Jag fick frågan om jag känner mig redo, om jag är klar med mig själv. Jag kände ingen tvekan när jag svarade ja på den första frågan, och klar med sig själv.. blir man någonsin det? Sen kom de ord som väckt mest funderingar i min lilla hjärna: "Är du säker på att det är en längtan efter barn och inte en längtan efter att fylla ett tomrum i din själ?". Jag blev lite ställd, kunde det vara så? Att jag saknade något och att barn har fått tagit den platsen?

Nu, en stund senare, har jag tänkt om... Har inte alla människor ett tomrum i själen innan de får sina barn? Fyller inte barnen upp en plats i själen som ingenting annat kan fylla?

Ja, jag har nog en tom plats i min själ... och den platsen sparar jag till mina framtida barn. Med detta säger jag inte att min själ är komplett bara man år barn, för det tror jag aldrig att den kan bli. Jag tror alltid att saker kan förändras till det bättre, ingenting är för evigt perfekt, även om det kan kännas så för stunden. Men kan denna enorma längtan vara en symbol för något annat? Jag kan bara inte tro det. Jag vill inte tro det.