Rapport #20

Nedräkningen har börjat. Om fyra dagar är det hemfärd, FYRA dagar till jag får sova i min egen säng. FYRA dagar till jag får krama om min älskling igen. FYRA dagar till min lugna trygga vrå där hemma. Men jag ska inte klaga på att vara här, och det har jag inte gjort heller. Jag är nöjd, sjukt nöjd. Resan kunde faktiskt knappt ha blivit bättre.

I morse kom en gäst fram till mig. Han har varit gäst här i 19 år och han kom fram till mig för att säga att han tyckte jag gjorde ett så bra jobb med Henry. Att han var så glad att se att jag tog mig an honom som jag gjort. Jag blev glad, men känner mig inte som någon välgörenhet. Jag tycker om Henry och jag umgås med honom för att han är en fantastisk människa, det spelar ju ingen roll vilket handikapp människan har så länge man kan se deras goda hjärta.
Senare på eftermiddagen kom samma gäst fram till mig igen. Han läste upp en text han hade skrivit om mig. Det var en nomineringstext till årets bästa volontär. Det var så vackert skrivet att jag inte kunde låta bli att fälla en tår. Man är sjukt hårt pressad här och det är faktiskt jätteskönt att någon verkligen säger till en hur uppskattat det är.

I morgon är det vår sista arrangerade utflykt. Det känns väldigt bra att den går till Liverpool. Ska gå med Henry.. min enda plan för dagen är att ta mig till en Liverpool FC shop och handla lite saker som jag fått på en önskelista hemifrån. Kommer nog få övertrassera min budget för resan då, men jag hade mer pengar på konstot än vad jag trott. Så vad gör det :) Dessutom är morgondagens resa ett ivrigt försök till att omvända Henry från ett hängivet Spurse-fan till en Liverpool-supporter. Lycka till.

Nu är klockan snart 11 här och det börjar bli dags att sova. Det är så sjukt skönt att sova här även om sängen är usel som få. Man lägger sig ner, sluter ögonen och somnar så fort man slappnar av. Inte direkt så man ligger och vrider på sig i timmar som jag brukar göra.

Natti natti