Så här tänker jag...

Det märks så tydligt när jag kommer in i mina tankeperioder. Jag tänker säkert dubbelt så många tankar per dag som en normal person gör i snitt. I mitt huvud ifrågasätter jag det mesta, jag funderar på hur allt har varit, hur det är nu och hur det kan komma att bli i framtiden. Jobb, kärlek, familj, ekonomi, barn... ja, allt man kan tänka sig! Något som jag blir speciellt känslig över är hur folk är mot mig, vad dom säger till mig, vilket kroppspråk de använder, om de ser mig i ögonen när dom pratar och vilket kroppsspråk de använder. Minsta lilla avvikelse kan jag sedan analysera och fundera över. Bra i vissa fall - men bara jävligt jobbigt för det mesta.

En annan sak som är ofta förekommande i dessa tankeperioder är drömmar - dag som natt. På dagtid kan jag fastna i min egna lilla värld där jag bara drömmer mig bort om allt möjligt. Ibland tar jag mig tillbaka till my happy place och ibland drömmer jag om framtiden. Dessa dagdrömmar är oftast positiva och jag tror att jag använder det för att få en paus i mitt annars så oroliga tänkande.
På nätterna drömmer jag också mer än vanligt, och ofta kan drömmarna vara så otroligt verkliga att jag, när jag vaknar, inte vet om det har hänt på riktigt eller om det bara varit en dröm. Drömmarna på natten blir också oftast väldigt röriga. Människor som jag inte träffat på många år kan ofta komma in i drömmarna och det händer de mest konstiga saker. Inte helt ovanligt är det heller att jag har panik i drömmen... jag springer och springer, men kommer ingenstans. Jag skriker tills halsen börjar värka, men ingen hör mig. Jag gråter och är helt förtvivlad, men ingen hjälper mig.

Tankar och drömmar är bra så länge de inte tar över ens verklighet, vilket ofta kan hända mig i dessa perioder. Jag försöker att hitta verkligheten. Jag försöker att hitta närvaro.