Höstens mörker

När sommaren är över och höstmörkret lägger sig som ett täcke över staden så blir det alltid samma sak, folk bråkar och förhållanden spricker. Det verkar aldrig slå fel. Men i år känns det som att det är värre än någonsin... Överallt flyttar par i sär och det bråkas till höger och vänster. Det är nog en ganska stor anledning till att jag inte tycker om hösten. Allt blir mörkare, lite deppigare och lite jobbigare.

Att jag och Danne har en tung period just nu är väl ingen hemlighet. Har mår väldigt dåligt av många olika anledningar och jag har också mått väldigt dåligt (mycket bättre nu när jag fått jobb i alla fall). När vi båda två yrar omkring i ett ständigt mörker är det svårt att hjälpa varandra in i ljuset igen. Jag skulle inte säga att vi bråkar, det är mer att vi inte orkar vara glada... som att man kämpar i motvind hela tiden. I stunder, som i går kväll, känns det bra igen och vi har det riktigt mysigt tillsammans... men ändå vet vi inte riktigt hur vi ska ta oss upp från det här svarta havet för gott.

Har har lagt fram förslaget att vi ska bli särbos ett tag. Att vi ska få chansen att börja om igen och på så sätt rädda vårt förhållande och hitta ljuset igen. Innerst inne så tror jag att det är en av få lösningar på allt det här men samtidigt så vågar jag inte.. jag är rädd.. rädd för ensamheten och rädd för att vi ska glida längre isär..

I tunga perioder, som denna, så behöver jag närhet, ömhet, värme och kärlek mer än någonsin... och jag lever med inställningen att så länge vi är tillsammans så kan vi klara det här. Men han är mer så att han behöver sin ensamhet.. han behöver tid för sig själv.

Vad ska vi göra? Vad ska jag göra?

Igår kväll kändes det bra. Vi satte på en film och han öppnade sin famn i soffan och ville at jag skulle gosa ner mig hos honom och så sa han: "Kom gumman så ska du få lite medvind". Orden värmde inom mig och jag kröp genast ner i hans famn. Ord av hopp.