In my head

Vafan... inte nu.. inte när jag är ensam på natten! Jag vill inte. Jag måste tänka om. Jag måste tänka positivt. Det går inte. Jag vill kräkas! Jag vill kräkas ur mig allt jag har inom mig! Jag vill kräka ur mig alla jobbiga saker. Fan vad jag hatar ensamheten när jag mår så här. Kan jag väcka Danne och be om hans stöd? Nej.. han ska ju upp till skolan.. Mamma, jag kan alltid ringa mamma. Men det känns inte rätt just nu.. jag behöver fysikt stöd, inte ett telefonsamtal. Jag behöver någon som håller om mig och säger att allt ska bli bra. Jag behöver kärlek.

Ska jag stoppa fingrarna i halsen och försöka kräkas? Försvinner illamåendet då? Nej, jag har aldrig kunnat kräkas genom att stoppa fingrarna i halsen.. det fungerar liksom inte på mig. När kräkreflexen kommer så tar jag automatiskt bort fingarna.

Ska jag gå ut? Gå en promenad i mörker och kyla? Svalka av mig och andas. Promenera bort krypet i mina ben. Nej, det är alldeles för otäckt att gå ut själv mitt i natten.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vad fan ska jag göra! Jag får ta mig igenom det. Jag måste ta mig igenom det. Imorgon ska jag ha en bättre dag. Det ska jag fan bara ha!