Nattens bikt

"No rain, no rainbow"

Så sa en vän till mig idag... jag har suttit och tänkt lite på det citatet efteråt och kommit fram till att det kommer att bli en sju helvetes vacker regnbåge sen när allt det här är över.

På lördag är det den 19 september, exakt 4½ år sedan jag fick min allra första kyss av min Daniel. Jag vet inte om jag kan förklara allt vi har gått igenom tillsammans sedan dess, jag kan knappt tro det själv. Att vi har klarat oss igenom allt som ett par är för mig ett under nu när jag ser tillbaka på allt som varit.

När vi träffades så var jag i en depression, jag hade svår panikångest och hade näst intill inte gått utanför dörren på 1 år. Första halvåret när vi var tillsammans så förde vi tillsammans en enorm kamp för att bekämpa min ångest. Att gå och handla eller bara ta en promenad var en hel process och att han hjälpte mig igenom det är jag honom evigt tacksam för. I princip så låg han bredvid mig hemma i min säng och klappade på mig i ett halvår medan mina tårar sprutade och vi pratade om allt som jag hade gått igenom.

Sen blev han hotad av mitt ex och vi fick slita med att bli av med honom... den historen orkar jag dock inte dra här nu idag. När vi hade varit tillsammans i några månader så fick Dannes pappa diagnosen strupcancer. Det blev operationer och mycket medicinering. Mitt i detta så blev jag gravid och vi gjorde en abort. Det var tungt både psykiskt och fysiskt.

Svärfar fick veta att de hade lyckats med den svåra operationen, men glädjen fick vi inte behålla länge. Efter det så fick han veta att han hade två stora tumörer på sin lever. Prognosen var inte god men han började en cellgiftsbehandling som var otroligt tung på honom och hela familjen.

Behandlingen lyckades och han blev till slut förklarad som fysiskt frisk från sin cancer. Men de psykiska svårigheterna sitter kvar och han har sen dess lidit av lång tid av depression som slitit på oss alla.

Strax innan förra julen så gick Dannes morfar bort efter kort tids sjukdom. Allt hände väldigt plötsligt och oväntat. Det var en tung begravning.

För ett tag sedan så orkade inte min svärmor mer och valde att flytta ifrån min svärfar (det ligger självklart mer bakom detta än bara hans depression.. men det är inte min sak att gå in på här). Denna separation har slitit otroligt mycket på alla, kanske framför allt på Danne.

Och nu är det alltså så att svärfar, svärmor, Danne, hans syster, hans bror och jag mår skit allihop. Alla är oroliga för svärfar men alla känner sig också så maktlösa och någon hjälp vill han inte ha.

Jag försöker att få allting att fungera, men detta sliter på mig och Danne något otroligt. Att jag dessutom inte har något jobb och att vår ekonomi svajar gör inte saken bättre.

Vi har under vårt förhållande självklart haft det mycket bra också med varandra. Annars hade vi inte stått kvar vid varandras sida idag. Men när jag ser tillbaka på allting så kan jag bara inte förstå hur vi har orkat och fortfarande orkar. När jag ser allt så här svart på vitt så kan jag inte undgå att se att Danne måste vara den som haft det värst av oss alla.. ändå är han den som gnäller minst. Men nu är måttet rågat även för honom och något drastiskt måste göras för att vi ska klara oss ur det här. Tar det någonsin slut allt skit som drabbar oss?

Utöver allt detta så har vi självklart haft de vanliga upp och nedgångarna som finns i ett förhållande. Ljus och mörker, berg och dal, säkerhet och tvivel... ja, så är det väl för alla? Men en sak som är säker är den att vi känner varandra utan och innan. På 4½ år har vi sett sidor hos varandra som många inte ser på en livstid. Vi vet precis hur vi reagerar i olika situationer och vi vet vad den andra tänker.. Allt har sina för- och nackdelar. Men just nu känns det som att jag skulle behöva lite ljus över oss.. vi vill se regnbågen, det har regnat tillräckligt!

Jag skulle behöva resa bort ett tag och ha lite me-time. Danne skulle behöva ha tid för sig själv han med. Men det är lättare sagt en gjort när man inte har någon ekonomi. Men om någon snäll själ vill bjuda iväg mig nånstans i en vecka så är inte jag den som tackar nej... Bjud mig till en stuga på landet i Strängnäs om det är så.. bara jag får komma någonstans och andas och hitta ny energi... Någon?