Febrigt tidsfördriv

Om inte jag hade haft värktabletter det senaste dygnet så vet jag fasiken inte hur det hade gått. När man har mycket feber lever man liksom för de där stunderna som kommer efter att man har svettats ur febern och innan man börjar frossa igen. Tiden där emellan är ovärdelig. Det är då man får passa på att dricka, äta och gå på toaletten. Saker som man inte orkar med när man mår som sämst. Just nu har jag pinat mig upp i sittande position utan att vara inom den där ovärdeliga tidramen. Jag tog ett par tabletter för en halvtimme sedan och börjar dock känna av en liten förbättring.
Att småbarn kan orka vara uppe och leka för fullt med 40 graders feber är för mig en gåta. De som annars är så små och känsliga blir plötsligt mycket starkare än vi vuxna människor. Medan vi ligger i sängen och tror att vi är halvt döda kan dem gå och tjata på mamma om att de vill gå ut och åka pulka. Galet!

Tiden går dessutom väldigt sakta när man är sjuk, den här dagen har kännts hur lång som helst. Jag gör mitt bästa för att fördriva tiden genom att lyssna på P3 och kolla på Tv när jag har ork till det. Såg nyss på Stjärnor på slottet, och har beslutat mig för att Christina Schollin är en mycket märkligt speciell människa. Hon känns så oäkta på något vis, som om hon försöker framställa sig själv på ett sätt som egentligen inte är hon. Så perfekt. Janne Loffe Carlsson och Jonas Gardell däremot, de är så äkta rakt igenom att man bara vill krama om dom. Så otroligt underbara människor. Nu ska jag titta på sista avsnittet av Bonde söker fru som jag har blivit pinsamt engagerad i detta år. Var det några som faktiskt blev kära på riktigt?