På allmän begäran

Jag fick två frågor idag av en kär vän som också lider av panikångest. Hon frågade mig: Hur skiljer man på vad som är ens egen vilja och vad som är ångestens vilja? och: Hur utmanar man sig på bästa sätt till att bli av med sin ångest? Jag tycker det är en ganska svår fråga men sa att mitt svar skulle finnas här på bloggen när hon vaknar i morgon bitti. So, here we go.

När man är mitt inne i ångestens omslingrade armar är det svårt att tyda alla slags känslor. Har jag ont i magen för att jag har ångest eller har jag ångest för att jag har ont i magen? Är jag arg för att jag har ångest eller har jag ångest för att jag är arg? ni som är drabbade förstår säkerligen resonemangen. Ju längre man lever med sin ångest desto bättre lär man känna den, men man måste ha viljan att lära känna den. Många människor lider av ångest hela sina liv utan att hitta den där rätta viljan och orken att ta itu med den. Då tar ångesten över ens liv och kan styra dig precis som den själv vill.
Ni vet i alla tecknade serier då det ploppar upp en god och en ond liten figur på varsin axel av karaktärerna. Den onda lilla djävulen där, det är nog så jag föreställer mig ångesten. Som en liten ettrig person som är villig att göra vad som helst för att förstöra det mesta. Det man måste göra när dom står där på varsin axel och argumenterar, den gode och den onde, är att se till att den gode vinner debatten. Men det är lättare sagt än gjort.

Jag tror också att svaret på frågan finns där hos dessa små figurer. Den gode står för din egen vilja och den onde står för ångestens vilja. Jag sitter här och funderar så det knakar i huvudet på mig. Hur gjorde jag för att lära mig skilja på dessa figurer? Självklart gick jag på många, många nitar och lurades av den onde, men på något sätt är det som att han använder samma taktik mot mig gång på gång. Och när man bara har läst ut hans taktik och vet hur han aggerar i alla situationer, då kan man gå för knock out.

Av egen erfarenhet har jag sett att människor med ångest ofta är tänkare som gärna överanalyserar saker och ting. "Tänk om..." är nog den vanligaste inledningen på dessa personers tankar. Men just när det kommer till frågan om hur man skiljer på sin egen vilja och ångestens vilja så tror jag att det kan vara riktigt användbart. De kroppsliga symptomen på ångest kommer ofta när man ska utmana sig själv och göra något som man inte riktigt vågar, men vill klara av. Vi tar som exempel att man ska gå på bio, vilket är väldigt jobbigt för många med ångest och agorafobi. Dagar innan man vet att man ska in i den där biosallongen kan man få stressmage, huvudvärk, hjärtklappning eller alla andra olika symptom. Då är det så himla lätt att säga jag skiter i det och låta den onde vinna. Men du tycker om att gå på bio och du vill kunna gå på bio så du mår dåligt i flera veckor efteråt för att du gav upp. Det var alltså din egen vilja som ångesten tog över.
Om vi vänder på det hela och någon frågar dig om ni ska gå på bio om en månad och du tackar ja av bara farten med tanken att det ändå är så långt fram att du inte behöver tänka på det nu. Du har egentligen aldrig tyckt om att gå på bio, men tycker ändå att det kan vara en bra utmaning för din ångest att exponera sig lite. När det närmar sig får du alla fysiska symptom precis som vid tidigare exempel. Skillnaden är, att om du säger nej så kommer du inte ångra dig hur länge som helst för du vill egentligen inte gå på bio ändå. Självklart kan känslan av misslyckande ändå komma för att du inte klarade av det. Men är detta något du hade velat göra innan du fick ångest? Hade du försökt slingra dig ur det då också? Ja, vad är det då för mening med att ge sig själv en sån utmaning?

En bra utmaning är någonting som man verkligen känner att man vill klara av. Något som man, efter att ha klarat av det, känner sig otroligt stolt och lycklig över. Något som berikar ens liv helt enkelt. Det är precis samma sak som att man inte ska omge sig av människor som sprider negativ energi, men istället ska du inte ge dig själv utmaningar som ger dig dålig energi. Att utmana sin ångest tar enorma krafter och ofta kan man var otroligt trött efteråt, därför är det så viktigt att man gör saker man tycker om.

Utmaningar är bra, men det ska inte bli en grej som måste göras bara för att. Man ska nog se utmaningarna som en belöning till sig själv när man känner sig pigg och har krafterna till att klara av det. Inte som ett straff som måste utföras varje dag för att man ska kunna bli av med sin ångest nån gång.

Jag vet inte om jag har besvarat dina frågor, kära vän, eller om jag bara har svamlat omkring. Men hoppas du kan ha nytta av något jag skrivit i alla fall. Ångest är så olika för alla människor och alla lösningar passar inte alla. Tyvärr.