Min resa till England var ytterligare en stor bekräftelse på att den ångest jag har fårn och till, den framkallas av ingen annan än mig själv. Där borta har jag haft så fullt upp att jag inte har hunnit få ångest. Låter knäppt, men så är det. Jag fick stressmage ett par gånger, men det fick nog alla där borta i den stressen.. Men det känns skönt, jag är i total kontroll över mig själv.. bara jag ger mig fan på det! Jag klarar vad som helst, just nu känns det faktiskt så. Jag är stolt över mig själv.
På tal om ångest, kan någon av er läsare som själva har/har haft panikångest beskriva det bättre än så här: http://www.youtube.com/watch?v=XW4mBIhAF64 ?
torsdag 4 december 2008
Veni, vidi, vici
Upplagd av Jenny kl 00:10
Etiketter: Ångest/Oro/Stress
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Så skönt för dig! Det ger mig hopp också att veta att man kan resa iväg och göra saker utan att ha PÅ hela tiden! Du har kommit en lååång väg! Var stolt över dig själv:)
Skönt att du känner dig nöjd med resan och att allt gick så bra. Linda berättade att den rullstolbundne mannen charmades totalt av dig och det var ju också roligt :)
Det är väl så det brukar vara med ångest, bara en massa onödig misär och oro över någonting som visar sig vara absolut ingenting alls att noja över.
Att gradvis utsatta sig för sina fasor så att man inser vilken bluff rädslan är, att det bara är hjärnspöken, är det bästa botemedlet på fobier och ångestsyndrom
panikångest har en tendens att vara helvetet på jorden i början, men efter några år så är det vardag, man har vant sig att leva med att man faktiskt kan få panikångest, och man har slutat bry sig. Då är man frisk, skulle jag säga. Det är inget som begränsar eller förpestar ens tillvaro längre.
Jag blev bättre av att börja äta klompipramin regelbundet, då varvade jag ner och kände hur jag blev bättre och bättre. Det finns en viss trygghet i det, att veta att det finns en medicin som i princip botar en, och då blir inte panikskiten nån big deal alls.
Det har ju en tendens att bli en ond cirkel; man är rädd för PÅ och då får man det och besvären blir jobbiga.
Man är inte rädd och känner sig avslappnad och inte stressad för man vet att det är skitsamma, typ, då är man frisk.
Min panikångest och sömnproblemen och utbrändheten var det absolut svåraste jag varit med om alla ggr, men nu idag skulle jag ändå inte vilja vara utan den erfarenheten.
Har man mått riktigt, riktigt pissigt så uppskattar man att må bra så mycket mer än om man mått bra hela tiden. Då skulle man ta det för givet.
Att blogga eller föra dagbok är nog kanon för att se framstegen men också för att påminna sig om hur man verkligen kände sig, för när man mår bra har man en tendens att glömma sånt, tänka att visst det sög men såå fasligt var det väl kanske inte egentligen. Kan vara bra att påminna sig om att joo, så jävla vidrig var den perioden. Punkt.
Panikångest är lite som sagorna om trollen. I ljuset spricker dem. Och när man väl konfronterar sina fasor så försvinner dem.
Du har all anledning att känna dig stolt över dig själv, det är ingen lätt match att gå igenom,
Vänl,, Micke
Skicka en kommentar