Man brukar ju säga att livet är som en berg- och dalbana med dina höga toppar och djupa dalar. Är det då jag som fått allt om bakfoten, eller har livet bra mycket fler dalar än toppar? Ibland blir det bara så otroligt påtagligt. Ibland går resan upp från dalarna så otroligt sakta att man undrar om man någonsin kommer nå toppen igen.
Just nu är jag i en dal. Jag hoppas bara att jag är på väg upp från den djupaste dal och inte fortfarande på väg ner i den. Men jag tror, hoppas och vill att jag snart är uppe på toppen igen. Någon som har tips på bra genvägar?
fredag 30 januari 2009
Livets berg- och dalbana
Upplagd av Jenny kl 00:45
Etiketter: Känslor/Tankar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Tänk om livet ständigt var en jämn slät motorväg. Hur lycklig är man då? Tror att man måste känna sig nere ibland för att riktigt uppskatta de stunder som är underbara i ens liv. Vissa dagar rinner problemen av en som vatten på en gås. Andra dagar tar man åt sig för minsta lilla. Kanske ska man uppskatta det lilla i det stora hela. Funderingar om livet, där man hamnar i en labyrint utan att se utgången leder sällan till "läkning" utan tar en ständigt tillbaka till ruta ett.
Tyvärr finns det inga genvägar. men man kan använda små knep för att förenkla...kom ihåg Lyckoformeln och applicera det du lärt dig, så går det lättare och lite snabbare utan att man tror det!KRAM
Medicinen gör ju så att dalarna inte blir så djupa, så egentligen är allt kanske som förr.
FÖrsök fokusera på just nu. FÖr där är det alltid slät mark.
Skicka en kommentar